Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska kolstrejken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den engelska kolstrejken.
Den sju månader långa kolstrejken i England, i sin början förknippad med en storstrejk
i syfte att tvinga samhällsmakterna att betvinga ekonomiska fakta, är den största
arbetskonflikt, historien känner. Det kristillstånd inom kolindustrien, som utmynnade
häri, står i omedelbart sammanhang med dennas öden under världskriget. Det är emellertid
omöjligt att ens i den knappaste form ge någon framställning av dessa förutgående kapitel. Endast
en fundamental faktor måste framhållas, nämligen den i hög grad stegrade känsla av
oumbärlighet och därmed följande maktställning, som icke minst kolgruvearbetarna tillägnade sig under
världskriget. Å andra sidan medförde detta ett tillfälligt förstatligande av industrien. Olika
faktorer bidrogo sålunda att tillfälligtvis undanskjuta det kristillstånd med mycket försämrade
livsvillkor, som följt på en långvarig storhetstid för den engelska kolindustrien — en faktor av
största folkpsykologiska betydelse. Dessa förutsättningar för en uppskjuten men förvärrad
kriskonflikt skärptes ytterligare genom den lika tillfälliga som vilseledande högkonjunktur,
vilken framkallades av den franska Ruhrockupationen, Så förstärktes den optimistiska
missuppfattning av läget, vilken fått ett slags officiell sanktion genom Sankeykommissionen 1919,
som medförde sjutimmarsarbetsdagen i gruvorna, löneökningar och ett nationaliseringsprogram.
Ruhr konjunktur en föranledde en höjning av lönerna över 1921 års avtal, vilket arbetarna endast
gått med på efter en tretton veckors strejk.’ Under ett läge av i själva verket alltmer
bekymmersamma omständigheter för industrien kom således denna episod i vägen för det nödvändiga
nedbringandet av arbetskostnaderna. När Ruhr ockupationens konjunktur var till ända gjorde
den nakna verkligheten sig gällande, och gruvägarna funno sig nödsakade att uppsäga 1924
års avtal. Deras erbjudna villkor förkastades, och allmän gruvstrejk beslöts, som skulle utbryta
1 augusti 1925 och stödas av storstrejk.
Detta undveks genom regeringens erbjudande av statsunderstöd till gruvorna under nio
månader. Därigenom skulle trots alltjämt sjunkande, kolpriser hittillsvarande löner kunna
betalas, medan en ny kommission med sir Herbert Samuel som ordförande undersökte
möjligheterna att åstadkomma en sådan reformering av ej blott själva kolgruveindustrien utan över
huvud genom kolets rationellare användning, som kunde återge denna engelska »nyckelnäring»
åtminstone nödtorftig livskraft. Sålunda subventionerades kolindustrien från 1 augusti 1925 till
30 april 1926 med 23 miljoner pund.
Under tiden utarbetade kommissionen ett reformförslag, som avlämnades den 10 mars. Om
detta må här endast erinras, att det ådagalade, att, statssubventionens bidrag till kolindustriens
löner frånräknat, 73 procent av det under subventionstiden i England brutna kolet producerats
med förlust. Kommissionen uppdrog riktlinjerna för kolindustriens reformerande utan
tillgripande av nationalisering, som ej ansågs medföra något ekonomiskt gagn, men med omfattande
sammanslagning av de befintliga bolagen och många andra åtgärder, däribland djupt ingripande
lagstiftning i syfte bl. a. att befrämja en tekniskt-ekonomiskt bättre användning av kolet än
hittills. Det för tillfället nödvändiga nedbringandet av arbetskostnaderna borde åstadkommas
mera genom lönesänkningar än arbetstidens förlängning. Statsbidrag skulle ges åt de arbetare,
som berövades arbete genom att de sämsta gruvorna stängdes. Den 24 mars tillkännagav
premierministern, att regeringen accepterade utlåtandet och var fullt beredd att genomföra
nödig lagstiftning, under förutsättning att gruvbolagen och arbetarna ävenledes godtogo
förslaget som grundval för industriens reformering och arbetsfredens bevarande under därför
nödig tid. Arbetarnas ledare underrättades om att, ehuru kommissionsutlåtandet bestämt
avvisade varje tanke på fortsatta subsidier, regeringen vore villig att lämna tillfälliga sådana för
att undanröja den första tidens svårigheter, därest uppgörelse nåddes före den 1 maj.
Efter meningsutbyten de båda parterna emellan förklarade gru vägar förbundet den 2 april
att kommissionsförslaget i huvudsak accepterades. Gruvarbetareförbundets hållning var den
motsatta. Den 9 april fastslogs av delegatkonferensen, att någon som helst sänkning av löner
eller ökning av arbetstiden icke kunde ifrågakomma. Det var detta ödesdigra lösensord, »icke
en minut mer, icke ett öre mindre», som gjorde den slutliga konflikten oundviklig och som
sedan, förknippat med kravet på riksavtal, ledde till nederlaget.
Under oavbrutna förhandlingar mellan regeringen och de stridande parterna förflöt sista
veckan i april. Den 30 förklarade sig gruvågareförbundet villigt att acceptera en uppgörelse
på grundval av riksavtal men med någon ökning av arbetstiden och sänkning av lönen. I annat
fall återstode ej annat än att avbryta gruvdriften. Nu inträdde en fas av förhandlingarna, av
vilka väsentliga drag först sedermera blivit bekanta. Gruvarbetarnas stridslystna ledning sökte
— 286 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
