Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkliga händelser. Av pastor Oscar Mannström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
handboken, emedan kyrkliga handlingar som utföras enligt densamma icke äro
lagliga. Det anses, att biskoparna, som med fyra undantag äro för
handboksreformen, fasthålla vid sakramentsreservationen och tänka på en formellt
antagligare utgestaltning av de punkter i förslaget, som handla därom.
I Ryssland inträdde under 1927 ett visst klarnande i det stora kyrkliga virrvarr
som rått där sedan sovjetregimen började. Sedan det kristendoms fientliga judiska
elementet i statsledningen gradvis tillbakaträngts och det blivit klart att den
ojämförligt övervägande delen av Rysslands befolkning icke vill uppgiva kristendomen
och att alla försök att strida mot massans religiösa åsikter äro ödesdigra, slöts
under loppet av augusti månad fred mellan sovjet och den tichonianska kyrkan.
Denna sistnämnda kyrka torde kunna betecknas såsom den, inom vilken den gamla
ryska kyrkotraditionen bevarats bäst, och den har så småningom omkring sig
samlat det största antalet menigheter. Sovjetregeringen erkände patriarkvikarien
Sergij och den provisoriska patriarksynoden med dess sju ärkebiskopar såsom den
ryska kyrkans lagliga styrelse; till gengäld erkände patriarkvikarien sovjet såsom
kyrkans världsliga överhet. Kyrkan kunde under hösten börja att under lagligt
skydd nyorganisera sin styrelse och förvaltning efter kanonisk rätt. Ett nytt
kyrkomötes uppgift blir att återställa den synnerligen illa medfarna rysk-ortodoxa
kyrkoenheten. Möjligen betyder fredsslutet mellan sovjet och tichonianerna, den
ryska »storkyrkan», hårdare dagar för den en tid starkt uppblomstrande evangeliska
rörelsen i Ryssland. Denna rörelse, som uppges ha räknat omkring sex miljoner
anhängare år 1924, hade 1926 konsoliderats till två rysk-evangeliska kyrkor med
ungefär halvannan miljon vuxna anhängare vardera. Sannolikt har denna
konsolidering i sin mån medverkat till fredsslutet, enär det varken för sovjet eller
storkyrkan kunde anses önskligt vare sig att det religiösa livet atomerades i
okontrollerbart svärmeri, sektväsende och vidskepelse eller att starka frikyrkor uppstå, vilka
enligt redan erkänd erfarenhet erbjuda det starkaste motståndet mot agitationen
för de idéer, som alltfort framstå såsom sovjets framtidsmål.
Tysklands evangeliska kyrkor utvecklade under 1927 en livskraftig
verksamhet. Av den redogörelse, som tyska evangeliska Ikyrkoutskottet avgav till
den andra i ordningen av de kyrkodagar, vilka skola hållas vart tredje år enligt
författningen för de i ett kyrkoförbund sammanslutna tyska evangeliska kyrkorna,
och vilken våren 1927 ägde rum i Königsberg, synes framgå, att denna centrala
instans på ett föredömligt sätt handhar sitt ansvarsfulla värv: skol- och andra
uppfostringsfrågor, sedlighets- och straff rätts frågor, skatte- och finansfrågor,
ekonomiska frågor, förhållandet till andra religiösa samfund, diasporaverksamheten,
stärkandet av bandet mellan kyrkan och folket, utjämnandet av sociala motsatser,
det kyrkliga ämbetets rekrytering, själavården i fängelserna, hednamissionen,
kult-och statistiska frågor m. m. hade med tysk grundlighet bearbetats av utskottet och
dess byrå. Viktiga uttalanden i sociala och folkliga spörsmål gjordes, som visa
att Tysklands evangeliska med vaken blick följa tidens företeelser och arbeta på
att göra evangeliets grundsatser gällande i folklivet. Man får ock det intrycket, att
de äro på sin vakt mot den romersk-katolska kyrkans maktanspråk och åtgärder,
som synas gå ut på en planmässig ny motreformation.
Vid den generalsynod som hölls av den gammalpreussiska unionens evangeliska
kyrka, med sina tjugu miljoner medlemmar, den största i Tyskland, infördes
ett nytt församlingsämbete, nämligen för kvinnliga teologer. Ämbetet i fråga är ett
församlings-, ej ett prästämbete. Dess innehavare kallas »Vikarin» och har till
— 74 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
