Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konstlivet 1927. Av fil. dr Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholm har icke varit lika lyckligt i
fråga om offentlig skulptur som landsorten,
i det att den länge i förväg debatterade
statyn över Fredrika Bremer, utförd av
skulp-trisen Sigrid Fridman, rests i
Humlegården och redan tack vare en
okonventionell hållning lyckats förvärva en
enastående impopularitet, som knappast motväges
av tillräckliga konstnärliga förtjänster.
Utställningsväsendet har under året visat
ett ovanligt starkt — och även värdefullt —
inslag av utländskt, i tre fall samarbetande
med det svenska. Så öppnades säsongen i
februari med en utställning av modernt
måleri och skulptur av svenska, norska och
danska konstnärer under benämningen
Unionalen, vars deltagare från svenskt håll
voro i stort sett desamma som uppträda
under gruppbeteckningen Falangen, Dardel,
Simonson, Linnquist, Palm för att blott mUes hjärfHgt mottagen i England.
nämna några få, och från de andra
länderna dessas kamrater och samtida. Den intressanta utställningen visade
påtagligt vid jämförelse med grannländerna hur det yngre svenska måleriet
för närvarande starkt tenderar mot smårealism och minutiös genomarbetning igen
— den riktning som brukar betecknas med slagordet »den nya sakligheten». En
annan samutställning mellan svenskt och utländskt var den svensk-engelska
grafikutställning, som i april hölls i Konstakademien och där särskilt engelsmännens
stora namn på området vunno framgång tack vare den solida tekniska
kunnigheten och den goda traditionen. Något liknande var förhållandet med den tredje
»alliansutställningen» av svenska och engelska målarinnor och skulptriser i oktober
i Liljevalchs konsthall, som visserligen icke trots enstaka goda saker var
representativ för vad våra konstnärinnor kunna åstadkomma. Dessa tre svensk-utländska
utställningar ha i sin mån lärt oss att det på respektiva områden kan vara nyttigt att
ytterligare skärpa den egenskap som anses vara ett svenskt kardinalfel,
uppskattningen av det utländska.
De utställningar av utländsk konst som hållits under året ha så gott som alla
haft något att ge av värde, och den livliga frekvensen i detta avseende kan icke
annat än sägas hava varit av godo, försåvitt man icke endast ser till den
ekonomiskt-praktiska synpunkten för våra konstnärer. Ett par verkligt betydande
konstnärspersonligheter ha vi fått göra bekantskap med inom Sverige, nämligen den unge
finske skulptören Väinö Aaltonen, vars egenartade och storformade konst visades
på Konstakademien i februari, och Erik Werenskiold, vars måleri och grafik i
mars tack vare Konstföreningen fyllde samma lokal. W. är en av de stora i nordisk
konst, och denna utställning fyllde en verklig lucka i det skandinaviska
konstutbyte, som Konstföreningen så effektivt gått in för under de senaste åren.
Bland de utländska kollektivutställningarna intogs det främsta rummet av den
franska expositionen av ungt måleri (Konsthallen, mars) som trots vissa luckor
hade mycket att säga. Den belgiska i samma lokal i september intresserade mest i
— 105 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>