Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biologiska nyheter. Av professor Ivar Broman - Kräftsvulsternas natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kräftsvulsternas natur.
Bland de sista årens biologiska nyheter torde den experimentella forskningens
resultat angående kraft cellernas natur vara av det allra största allmänintresse.
I spetsen för experimentatorerna på detta område gick — såsom bekant ■— den
danske forskaren Johannes Fibiger, som för denna sin forskningsbragd under året
belönats med det medicinska Nobel-priset. Fibiger bevisade, att magepitelkräfta
kan framkallas hos råttor, om dessa matas med föda, som innehåller
spolmask-larver. De senare slå sig då ned i slemhinnan av råttornas magsäck, varest de
— efter sin utveckling till fullbildade parasiter — reta epitelet till att bilda abnorma
utväxter, som senare i många fall antaga karaktären av epitelkräfta.
Nästa stora steg på den experimentella kräftforskningens område togs av två
japaner, Yamagiva och Ichikawa, vilka genom (under minst ett halvårs tid) ofta
upprepade tjärpenslingar på ytteröronen av kaniner och möss lyckades framkalla
typisk epitelkräfta hos dessa djur. Härmed var det bevisat, att upprepad kemisk
retning av ett kroppsparti kan framkalla kräfta.
Såsom det sista stora framsteget inom kräftforskningen torde man kunna
beteckna den av dansken Albert Fischer (f. n. verksam vid Kaiser
Wilhelms-institutet i Berlin-Dahlem) utexperimenterade metoden att odla kräftsvulstceller in vitro
(= i glaskärl), d. v. s. utanför den levande kroppen. Denna metod möjliggör
nämligen ett noggrannare studium av kräftcellernas egenskaper och levnadsbetingelser
och öppnar därigenom utsikt till ett framtida effektivare bekämpande av
kräftsvulsterna.
Redan för något mer än tre år sedan hade Fischer lyckats övervinna de tekniska
svårigheterna att odla bindvävskräfta (s. k. sarkom) av höns in vitro; och senare
har han också på liknande sätt kunnat odla celler av epitelkräfta (s. k. karcinom
eller kancer). I ett nyligen utkommet arbete med titeln »Gewebeziichtung,
Hand-buch der Biologi e der Gewebezellen in vitro» (Miinchen, 1927) redogör han utförligt
för tekniken att odla såväl normala kroppsceller som kräftceller utanför kroppen
ävensom för de hittills uppnådda forskningsresultaten på detta område.
Såsom verklig odling av flercelliga varelsers celler utanför kroppen erkänner
man numera endast den, vid vilken man skapar betingelser för cellerna att leva
utanför kroppen minst lika länge, som de skulle ha kunnat leva inom densamma.
Härifrån särskiljer man »förvaring av överlevande vävnad» i »skyddande medium»
under kortare tid.
Tekniken för odling av normala kroppsceller är mycket svår. Utom tillförsel
av näring och syre samt borttransport av cellernas förbränningsprodukter — som,
när de hopas omkring cellerna, förgifta dessa — kräves dels 1) lämplig
temperatur, dels 2) utestängning av bakterier och dels 3) ett lämpligt medium för
cellerna att växa i. Särskilt det sistnämnda har varit mycket svårt att finna ut.
Det måste nämligen i lämpliga proportioner innehålla dels A) en stödjeapparat
för cellerna, dels B) en tillväxt-befordrande substans och dels C) en saltlösning av
lämplig sammansättning (t. ex. Ring er’s lösning).
Redan för omkring 16 år sedan lyckades Carrel (Nobel-pristagare i medicin
1912) att renodla bindväv av höns in vitro; och ännu i dag leva avkomlingar av
dessa bindvävceller. Senare renodlade man även broskceller och stora, enkärniga
vita blodkroppar (s. k. makrofager) samt — för omkring 5 år sedan — normala
epitelc eller.
— 126 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
