Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Märkligare dödsfall i Sverige 1927 - Svante Arrhenius - Vilhelm Stenhammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nobelpriset, det första som tillföll en svensk.
Arrhenius erbjöds efter avhandlingens publicering
professur vid flera utländska universitet men
föredrog den jämförelsevis blygsamma anställningen
som laborator i fysik vid Stockholms högskola
(1891), en befattning som fyra år senare
förvandlades till professur med Arrhenius såsom ende
sökande. När Vetenskapsakademiens Nobelinstitut
för fysikalisk kemi år 1905 upprättades, var
Arrhenius självskriven såsom dess förste föreståndare,
en post som han till sin död beklädde.
Arrhenius hade en rik produktion som
vetenskaplig författare, även i populär form. Mest
bekant bland hans arbeten av den senare
kategorien är »Världarnas utveckling», som utkommit i
en mångfald svenska upplagor och översatts till
ett dussintal språk.
Den bortgångne erhöll i Svenska Dagbladet
följande eftermäle av Nobelpristagaren professor
Manne Siegbahn:
»Det vilade över Svante Arrhenius något av
urkraft. I hans vetenskapliga alstring vällde
tankarna fram som ur en mäktig, ohämmad källåder,
och med en obetvinglig styrka förde han sina idéer
till seger.
En sann vikingaättling, som ej erkände de
traditionella vetenskapernas gränser, gjorde han sina
erövringar på områden och efter färdevägar, som
ingen förut vågat beträda. När de betänksamma stodo tvekande inför hans djärva tankebyggnader,
samlade han den nya generationen omkring sig i entusiastiskt forskningsarbete på den grund han
lagt. Så förvärvade han den ställning av en vetenskapens hero, som han under så många år med
största heder förmått upprätthålla.
För svensk naturvetenskap har Svante Arrhenius under de senaste decennierna framstått som
den självskrivne ledaren, så fort det gällt att utåt eller inåt representera densamma. Denna
uppgift fyllde han också på ett storvulet sätt, och få svenskar torde ha bidragit så mycket till att
höja vårt lands kulturella anseende, som han gjort. Nationen sörjer i honom en av sina främsta
söner.»
Arrhenius’ betydelse för den naturvetenskapliga forskningen omvittnades för övrigt i
Svenska Dagbladet av ett flertal av denna forsknings stormän, bland vilka kunna nämnas
professorerna Charles Richet, Paris, Ernest Rutherford, Cambridge, Sir Oliver Lodge och
professor Frederick Donnan, London, professorerna Frederick Soddy, Oxford, Fritz Haber
och Max von Laue, Tyskland, Carl Benedicks, Stockholm, Lars Vegard, F. S. M. Störmer och
V. M. Goldschmidt, Oslo, S. N. Bröndsted, Köpenhamn, och Hj. Tallqvist, Helsingfors.
Vilhelm Stenhammar.
Söndagen den 20 november avled i sitt hem i Jonsered tonsättaren Vilhelm Stenhammar
i en ålder av 56 år. Döden förorsakades av ett slaganfall.
Vilhelm Stenhammar var född i Stockholm som son till arkitekten och kompositören
P. U. Stenhammar. Genom sina otaliga konsertresor, dels ensam, dels som partner i Aulinska
kvartetten och andra ensembler, var han som utövande musiker känd över hela landet och
som kompositör även långt över dess gränser. År 1907 övertog han den konstnärliga
ledningen av Göteborgs orkesterförening och på våren 1924 anställdes han som kapellmästare
vid Kungl. teatern, en verksamhet som han emellertid redan efter ett år måste lämna på grund
av sjukdom.
Förteckningen över Vilhelm Stenhammars kompositioner är lång och inrymmer verk på
— 235 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
