Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Märkligare dödsfall i Sverige 1927 - Vilhelm Stenhammar - Claes Annerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nästan alla områden. Av hans operor uppfördes
»Gillet på Solhaug» för första gången i Stuttgart
1899, i Stockholm först 1902. »Tirfing»,
komponerad till det nya operahusets invigning, gavs i
december 1898. Av andra större verk märkas ett
par symfonier och konserter såväl för
tonsättarens eget instrument, piano, som för violin,
ett flertal stråkkvartetter och andra
kammarmusikverk m. m. Mest kända äro emellertid
Stenhammars körverk, ballader och sånger, av
vilka den inspirerade tonsättningen av
Heiden-stams »Ett folk» blivit mest beundrad och
berömd. Särskilt har den stämningsfulla hymnen
»Sverige» blivit en folksång, som numera nästan
kan betraktas som vår nationalsång.
Vid Stenhammars bortgång skrev i Svenska
Dagbladet sekreteraren i Musikaliska akademien
professor Olallo Morales bl. a.:
». . . . hans livsgärning var av den mest ingripande
betydelse på nästan alla områden av svensk musik,
liksom han även varit en av de främsta
musikuppfostrare som vårt land ägt. Med undantag av
kyrkomusiken hade han prövat sin skapande
begåvning inom alla tonkonstens grenar och stod såsom
pianist genom sin djupa uppfattning och ädla
stilkänsla utan jämbördig inom svensk pianokonst.
Som skapande konstnär torde han ha nått högst’ i
sina pianokonserter och sina sånger samt framför
allt i körverket »Ett folk», där särskilt a capellakören »Sverige» är uttryck för det djupaste och
innerligaste av svensk känsla och stämning och alltid kommer att bevara hans namn, så länge
svensk ton finnes i världen.»
Om Stenhammars betydelse som tonkonstnär lämnades vältaliga vittnesbörd i en serie andra
uttalanden till Svenska Dagbladet av bland andra operachefen John Forsell, kompositörerna
Jean Sibelius och Robert Kajanus, Finländ, Carl Nielsen, Köpenhamn, och Johan
Hal-vorsen, Oslo.
Claes Annerstedt.
F d. universitetsbibliotekarien, en av de aderton i Svenska akademien Claes Annerstedt
avled söndagen den 20 november i sitt hem i Uppsala, 88 år gammal.
• Annerstedt tillhörde en gammal lärdomssläkt; hans far var Rudolf Annerstedt, Uppsala
katedralskolas berömde rektor. Efter studentexamen 1858 ägnade sig Claes Annerstedt vid
universitetet åt historiens studium. Den avhandling, varmed han 1868 framträdde hade till
ämne Sveriges förvärvande av Estland under Erik XIV och intar en rangplats bland
1860-talets akademiskt historiska lärdomsprov. Han blev adjunkt i historia vid Uppsala universitet
1869 och samma år e. o. amanuens vid Carolina samt erhöll det ansvarsfulla uppdraget att
fortsätta den sedan decennier avbrutna utgivningen av medeltidsverket Scriptores rerum
svecicarum. Annerstedts stora anseende som historiker framgår bl. a. därav, att handledningen
av konung Gustafs och hans bröders Uppsalastudier anförtroddes honom. Avgörande för hela
hans vetenskapliga alstring blev emellertid uppdraget att författa Uppsala universitets historia.
Till 400-årsjubileet 1877 förelåg första delen av detta klassiska verk, som utgör hans största
insats i svensk forskning, skildrande universitetets öden till 1654.
År 1883 utnämndes Annerstedt till bibliotekarie, d. v. s. i realiteten till universitetsbibliotekets
chef, och i denna egenskap gjorde han en på flera sätt banbrytande insats. Man fick enligt
vittnesbörd av hans samtida ett så gott som nytt universitetsbibliotek i Uppsala vid ingången
av nittiotalet. Vid sidan av sin biblioteksverksamhet togs han i anspråk av hemstaden och länet
1883—1890 tillhörde han sålunda Uppsala stadsfullmäktige och 1885—1907 landstinget, från
1901 som dess ordförande.
— 236 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
