Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inrikespolitisk översikt. Av redaktör A. Grandien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pettersson och finansminister Lyberg, som hade beslutit följa herr Löfgrens
exempel.
Därmed var regeringens öde beseglat. Sedan alliansen mellan liberala och
frisinnade fallit sönder, var regeringens underlag alltför smalt för att
regeringsexperimentet utan vidare skulle kunna fortsättas. Den 26 september inlämnades
därför regeringens avskedsansökan. Då läget av flera olika skäl tydde på en borgerlig
samlingsregering som den närmast till hands liggande lösningen, vände sig
konungen till högerns båda ledare och gav dem i uppdrag att undersöka möjligheterna
för en sådan regerings bildande. I anslutning därtill satte sig herr Lindman i
förbindelse med de övriga borgerliga partiledarna och utbad sig deras svar på den
sålunda framställda förfrågningen. Dessa svar avgåvos utan dröjsmål och kunde
redan nästa dag publiceras. Som man kunde vänta voro de avböjande.
Herr Ekman förklarade för sin del, att han icke kunde medverka till bildande
av en borgerlig koalitionsministär, och herr Eliel Löfgren instämde i denna
förklaring. Däremot förklarade sig herr Nilsson i Gränebo å bondeförbundets vägnar
ansluta sig till tanken på en borgerlig samlingsregering. Uppslaget hade i alla
fall visat sig vara outförbart.
De borgerliga mellanpartiernas ovillighet rapporterades till konungen, varefter
han den 29 september gav herr Lindman i uppdrag att bilda regering. Dagen förut
hade förhandlingar förts mellan de frisinnade och bondeförbundet, men utan
resultat. Ett sista försök gjordes av herr Lindman, då han den 29 september skrev
till bondeförbundets ledare och begärde att få veta hans ställning till tanken på
en regering av höger och bondeförbundare. Herr Nilsson gav på denna förfrågan
det svaret, att »en koalitionsregering mellan högern och bondeförbundet i
närvarande politiska läge ej skulle medföra så stora fördelar, att de uppvägde de
olägenheter, som alltid medfölja bildandet av en icke enhetlig ministär». Därmed var
den sista förhoppningen om en samling på den borgerliga sidan fallen, och det
återstod ingenting annat än att falla tillbaka på en ren högerregering.
Kommunikén om denna regering utsändes den 1 oktober, då även regeringens
sammansättning tillkännagavs. Av såväl personvalet som programmet framgick, att
den sökte anknytning till de krafter, som inom samhället strävade efter samverkan
mellan olika riktningar. Det var i försonlighetens tecken, som denna regering
kom till.
Strax innan regeringen Ekman bröt upp, ingrep dess försvarsminister, herr
Rosén, i efterträdarnas arbete på ett sätt, som väckte allmän förvåning. Vid
tillsättandet av kanslichef i rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap
förbigicks nämligen den av kommissionens flertal förordade överstelöjtnant Harald
Malmberg till förmån för en civil kanslichef, om vars kompetens allvarliga tvivel
yppades. Det hade icke varit nödvändigt att göra denna utnämning strax före
regeringsskiftet, men så skedde emellertid. Men vid regeringsskiftet blev herr
Malmberg försvarsminister och den av Ekmanska regeringen utsedde ordföranden
handelsminister, varför situationen helt plötsligt fick en ny aspekt. Sedermera kunde
borgarrådet general Åkerman utnämnas till kommissionens ordförande, vilket i
sin tur medförde, att socialdemokraterna i Stockholms stadsfullmäktige begagnade
tillfället att för egen del belägga den fria borgarrådssysslan, därmed på nytt
markerande detta partis oförmåga att rätta sig efter givna förhållanden och att
förutse vad som kan komma att inträffa.
— 80 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
