Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Motorkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. Vaumund, slutade som sjunde man. Robert Lindholm på Royal Enfield blev
sidvagns-gruppens mästare. Lagmästerskapet gick överlägset till Sverige genom Westerberg, Kalén
och Per Nyström, vilka noterade den sammanlagda tiden 2,48,5 min. Det norska laget,
Ernst Vaumund, Jac Hansen och Paul Sande, blev tvåa på 3,01,6 min. Danskarna kommo
alldeles i skymundan.
Mot finnarna utkämpades den första landskampen på motorcykel om Willebrandska
guldpokalen. Den gick den 28 juni på Solvallabanan. Det svenska laget, Kalén, Skeppstedt och
Hans Torell, nådde en medelhastighet av 86,17 km./tim, och övertrumfade finnarna Saksa,
Brandt och Piltz, vilka nådde mera blygsamma 81,33 km. De bägge övriga finnarna, Landén
och Ekberg, blevo liksom sina landsmän stora publikfavoriter, men ingen av de fem kunde
kämpa sig fram till någon högre plats på prislistan, vilket inte heller lyckades för de tre
ypperliga norrmännen Sande, Dieseth och Jac Hansen, vilka dock voro mer jämnbördiga
med svenskarna.
Rac er tävlingarna på is under vintermånaderna blevo märkliga genom Folke Mannerstedts
fenomenala rekordkörningar. Den belgiska F. N.-fabriken lade under hösten 1927 ned stor
energi på att överträffa världsrekorden i B-, C- och D-4dasserna och hade även stor
framgång i sina försök. En av rekordmaskinerna, en racer med 600 kbcmrs motor, sändes upp till
Sverige, där Folke ’Mannerstedt tog hand om den och gav den de sista injusteringarna.
Debuten, på Edsviksloppet den 22 januari, blev en omedelbar succé. Först körde Mannerstedt
en liten 350 F, N. med över 165 km :s hastighet i en riktning och fick som medeltal 146,64
km., vilket antecknades som nytt nordiskt rekord. En stund senare nådde han hela
180 km :s fart på den större maskinen i D-klassen, en prestation som var så överlägsen, vad
vi tidigare sett på svenska racerlopp, att de flesta hade svårt att tro på resultatets riktighet.
Det nordiska sidvagnsrekordet i F-klassen höjde han samtidigt till 153,85 km.
Det var inte endast Mannerstedt, som nådde häpnadsväckande resultat på Edsviksloppen.
Sammanlagt slogos inte mindre än 14 rekord. Westerberg körde sin stora H. D. med samma
fart som Mannerstedt nått, 180 km., Per Nyström nådde 174,6 km. på sin 600 Norton och
Hans Torell slog det nordiska rekordet i C-klassen genom att köra sin Saroléa med en
medelhastighet av 149 km.
Fjorton dagar senare var Mannerstedt färdig för ännu större uppgifter, och vid S. M. K:s
Sundsvallsavdelnings tävlingar den 12 februari kom han upp i närheten av det gällande
världsrekordet i D-klassen. Herbert Le Vack höll rekordet med en genomsnittshastighet av
179,73 km./tim., och Mannerstedts nya nordiska rekord löd på 177,9 km. — i snabbaste
riktningen höll svensken nära 183 km :s fart. Samtidigt tangerade han världsrekordet även i
sidvagnsklassen F. Medan detta löd på 159,85 nådde Mannerstedt 158,78 km. och i snabbaste
riktningen svarade tiden mot över 164 km :s fart.
Den 4 mars blev den stora dagen för den svenska racersporten. Då överträffades för första
gången i Sverige ett världsrekord. Det var Mannerstedt, som uppe’ i Östersund nådde tiderna
19,2 och 19,5 sekunder. Den första tiden svarar mot 187,5 km:s hastighet och medeltalet mot
186,06, som tillsvidare gäller som skandinaviskt rekord men inte kan godkännas som
världsrekord, då den elektriska tidtagarapparaten, som användes, inte godkänts av F. I. C. M. Samma
dag körde Mannerstedt 167 km. med sidvagn i en riktning; något nytt rekord blev det inte,
då föraren fick vänta för länge med körningen i tillbakariktningen.
Algot Nyström på Norton fick vid racerlopp i Ludvika samma dag som Mannerstedt
tävlade uppe i Östersund resultat, som voro väl i jämnhöjd med dennes. 186 km. uppgavs således
som medeltal av de båda fenomenala tiderna 18,8 och 19,9 sek., men resultatet blev aldrig
godkänt, då tidtagningen med all säkerhet inte fungerat korrekt.
Årets tre stora landsvägslopp voro som vanligt S. M. K:s midvintertävling, majtävling och
novemberkåsa. Den första gick i Uppsala över en 480 km. lång bana, och för första gången
var karaktären av orienteringslopp borttagen. Snön uteblev, och tävlingen blev för lätt. Inte
mindre än 17 av de 27 fullföljande blevo därigenom prickfria. Dessa voro: Per Fernsten,
A. Johansen, C. J. Ericson, E. Sagström, Gösta Rödén, Hans Torell, O. Knöppel, Oscar
Wil-helmsson, Bernhard Malmberg, Nils Ohlson, Gösta Torbiörn, K. W. Månsson, C. G.
Wetter-strand, Artur Berlin, W. Hansson, Johan Sundquist och K. F. Nyman.
Maj tävlingen blev ett hårt lopp över en 2,000 km. lång bana, och endast fyra man av de
femtiotre startande nådde målet prickfria. Dessa voro: Erik Westerberg-H. D., Gustav
Göthe-Husqvarna, Carl Jonsson-Rex och Magnus Nyström-Norton. Per Nyström på Norton seg-
— 280 –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
