Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Märkligare dödsfall i Sverige 1928 - Gunnar Andersson - Carl Wilhelmson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett kvarts sekel sekreterare i Svenska sällskapet för antropologi och geografi och redaktör av
dess tidskrift Ymer. År 1919 invaldes han i första ’kammaren, som han dock tillhörde endast
ett par år. 1914 kreerades han till hedersdoktor vid universitetet i Perth i Australien och
var sedan 1917 ledamot av Lantbruksakademien.
Under talrika forsknings- och studieresor besökte Gunnar Andersson alla delar av
Skandinavien, de flesta europeiska länder och de viktigaste utomeuropeiska. Efter en resa till
Ryssland och Kaukasusländerna 1897 medföljde han året därpå som chefbotanist
Nathorst-expeditionen till Spetsbergen. Bland hans övriga större resor kunna nämnas färder till Amerika
1912 och till Australien och holländska Indien 1914.
Om den bortgångne skrev i Svenska Dagbladet hans namne professor J, Gunnar
Andersson bl. a.:
»Redan år 1896 leddes Gunnar Andersson in på det organisatoriska arbetet till fromma för
vår geografiska forskning, där han gjort sin kanske största gärning. Han valdes då till sekreterare
i Svenska sällskapet för antropologi och geografi, och tre år senare blev han redaktör för
sällskapets tidskrift Ymer, ett uppdrag i vilket han kvarstod vid sin död. Det är ingen orätt mot de
förtjänta män, som ledde sällskapets öden före honom, om jag säger, att vårt sällskap och framför
allt Ymer i dess nutida form är Gunnar Anderssons skapelse. Vår tidskrift har under hans ledning
blivit ej blott en i vida kretsar läst och uppskattad publikation, utan den torde genom sin lyckliga
avbalansering av vetenskaplighet och popularisering blivit en typ, som höjt standarden bland våra
populärvetenskapliga tidskrifter. - ■— — —
Vid Handelshögskolan lämnar han efter sig ett vackert minnesmärke i en fullt modern
geografisk institution och ett instruktivt råvarumuseum. Han var en sällsynt god och medryckande
föreläsare, och hans förmåga att göra framställningen suggestivt åskådlig var ganska sällsam. Då
han också hade ett levande intresse för ungdomen och förstod dess synpunkter och ambitioner,
kommer saknaden vid hans bortgång att gripa ner i så unga årsklasser, som sällan bestås åt en
60-åring.»
Carl Wilhelmson.
På Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg avled den 24 september konstnären professor Carl
Wilhelm Wilhelmson ej fullt 62 år gammal.
Wilhelmson var sjömansson från Fiskebäckskil och började sin utbildning till konstnär
vid Valands målarskola i Göteborg, varefter han studerade i Paris 1890—97 samt i Spanien.
År 1908 kallades han till föreståndare för Göteborgs museums rit- och målarskola och
innehade denna befattning till 1912,, från vilken tid han ledde målarskola i Stockholm vid sidan
av sin lärargärning vid Konsthögskolan som t. f. professor i målning.
Om den bortgångne skrev i Svenska Dagbladet dr Karl Asplund bl. a.:
»Den svenska konsten har bland sina stora förluster måst inrista en ny, då Carl Wilhelmson
gått bort mitt i sin fulla ’ skaparkraft. Hans konst och hans person voro kära för många, aktade
av alla, och han intog en ställning som förenande länk mellan gammalt och nytt, mellan
Konstnärsförbundet och de unga, som ingen kan uppta efter honom. Wilhelmsons målarskola har
under långa tider spelat en framträdande roll i svenskt konstliv — en utställning i Konsthallen
1922 vittnade om hur många av våra bemärkta konstnärer och konstnärinnor, som kunde räkna
sig som hans elever.
I svensk konsthistoria kommer han att leva som Västkustens målare, som en av de stora och
äkta realistiska skildrarna, och särskilt är hans namn knutet till de manligt flärdlösa och
äkt-svenska skildringarna av bohuslänska fiskares liv. Det var redan tidigt han fick klart för sig
sin kallelse som denna miljös tolkare, född i Fiskebäckskil hade han den kring sig och älskade
den som sjömansson med traditionens och blodsarvets hela makt — — — man kan säga att
han inte funnit sig själv förrän han återvände till sin barndoms miljö och under nittiotalets
senare hälft målade sina första mästerliga skildringar av den gamla fiskarkvinnan med det av
livets allvar märkta ansiktet och de av arbete knotiga händerna. —–Vilken kraft och vilken
konstnärlig heder ligger det inte i dessa skildringar, som för alla tider skola vittna om härdigt
svenskt allmogeväsen.
Som porträttmålare har han samma gedigna egenskaper, och han har lyckats bäst med modeller
som doktor Hjalmar Lundbohm — som var hans vän och i vars ’kungarike’ Kiruna han målat
mycket — men på senare år målade han också med förkärlek unga flickor i solig och sorglös
sommarmiljö — ’Hoppande hunden’, ett porträtt av en av hans döttrar. Hans kanske allra bästa
porträttmålning är gruppbilden av tre unga allvarliga konstnärinnor i ateljén.
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
