Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ljus och materie. Av Ansgar Roth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omedelbart och sprides därvid i alla riktningar. Det sålunda remitterade
strö-Ijuset har i regeln samma färg, d. v. s. våglängd, som. den absorberade strålningen
från den ursprungliga ljuskällan; det är ju samma energikvanta med samma
energi som återutsändas, endast strålningsriktningen har ändrats. Men regeln har
undantag, och det är dessa som göra sig märkbara i de av Compton och Raman
funna effekterna. Det kan nämligen någon gång inträffa, att den absorberande
molekylen icke remitterar hela det mottagna energibeloppet, utan tillsvidare
behåller en del av den stimulerande varan för egen räkning; i så fall minskas
ljusets energi och frekvens (eller ökas våglängden) vid processen. Det händer
också, ehuru ännu mera sällan, att molekylen utsänder mera energi än den
mottagit, varvid ströljusets frekvens ökas (våglängden minskas) genom
spridningen. I det förra fallet har molekylen-bankiren gjort en vinst, i det senare
en förlust på kuppen. Det sistnämnda kan naturligtvis blott inträffa, om
vederbörande har något kapital att förlora, en situation som även i mikrokosmos är
relativt sällsynt. En dylik energiförlust, av Einstein kallad »negativ absorption»,
förutsätter att molekylen redan förut befinner sig i exciterat, obalanserat tillstånd.
I en samling av billioner eller trillioner molekyler finnas emellertid alltid några
hundratusen obalanserade individer. Ljuset måste således alltid i någon mån
skifta färg vid en spridningsprocess, och det strödda ljusets spektrum måste utgm
ljuskällans egna Hnjer visa andra linjer med ändrad frekvens, som uppstått genom
medsvängningar, »smekalska språng», inom den ljusspridande substansen. Att så
är förhållandet, har numer tillfullo bekräftats genom Ramans och andra forskares
experiment. Om man låter strålknippet från en kraftig kvicksilverlampa passera
en genomskinlig vätska, t. ex. bensin eller kloroform, och fotograferar
ljusknippet rakt från sidan, så erhålles efter mycket långvarig exponering ett spektrum,
som utom kvicksilvrets linjer visar långt svagare linjer av främmande ursprung.
Kring envar av de fundamentala linjerna uppträder en skara »drabanter»,
symmetriskt fördelade på båda sidor. Grupperingen av dessa är densamma för alla
kvicksilverlinjerna, men växlar med den substans som användes för ljusets
spridning. En drabant kan befinna sig rätt långt från sin husbonde — om den senare
är gul, kan den förre vara grön — men intervallet i frekvens är alltid litet i
jämförelse med huvudlinjens egen frekvens. Differensen ger i själva verket
frekvensen för en infraröd linje, som måste tillhöra det spridande ämnets spektrum.
Ramaneffekten blir därför ett utomordentligt medel för utforskandet av det
infra-röda spektret hos olika ämnen och har redan använts för såväl flytande och
gasformiga som vissa fasta substanser av kristallinisk form.
Som exempel på den nya metodens tillämpningar må endast anföras en
undersökning av J. C. McLennan i Kanada, som med hjälp av Ramaneffekten bekräftat
den uppseendeväckande upptäckten, att vanlig vätgas på sätt och vis kan anses
vara en blandning av två gaser, av Rutherford kallade alfa- och beta-väte, med
olika specifikt värme och olika värmeledande förmåga, men i övrigt samma
egenskaper. Olikheten beror av molekylernas rotation och är analog med
förhållandena inom heliumatomen, där den olika riktningen av elektronens »spin» ger
upphov till två skilda typer, parhelium och ortohelium, med olika spektra.
Kvantummekaniken har, såsom man redan av dessa exempel kan se, oaktat sin
ytterst abstrakta karaktär, en förunderlig förmåga att såväl förutse som redogöra
för den empiriska forskningens rön. Och mer har man knappast rätt att fordra
av en teori!
— 106 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
