Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge 1929. Av redaktör Axel Skagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppfyllts. Man synes ämna låta det hela reda sig självt i hopp om att
näringslivet med hjälp av en uppåtgående konjunktur åter för en liten tid framåt skall
sättas i stånd att tåla bördan av det allmännas nuvarande orimligt stora utgifter.»
Statens budget, som 1920 stod högst med 746 milj. kr., sänktes 1929 till 315
milj. kr. Detta kan vid första ögonkastet te sig imponerande. Men subtraherar
man de reduktioner, som falla på kristidsutgifternas, försvarskostnadernas och
statens fasta kapitalbildningskonton, så blir nettosänkningen blott 38 miljoner.
Budgeten var således ännu präglad av inflation.
Kommunernas finanspolitik följde i statens spår. Under 1928 begärde 440
kommuner regeringens tillstånd att höja skatteprocenten, och 1929 steg siffran till nära 500.
Finansdepartementet förklarade, att det var så långt ifrån att någon ljusning
varsnades, att tvärtom kommunernas ekonomiska svårigheter voro i oavbrutet stigande.
Medan de privata företagen under nedgångsperioden (sedan 1920) avskrevo
cirka 2,500 milj., togo stat och kommuner under samma tidsrum i skatter och
annan uppbörd omkring 6,700 milj. — men ökade ej dessmindre sin
skuldsättning med över 1,000 milj. kronor.
Alla sakkunniga inom det borgerliga lägret, nationalekonomer, finanspolitici och
det praktiska livets män, voro eniga om, att skatterna, som 1929 slukade över
fjärdedelen av nationens inkomst, äro det viktigaste hindret för ekonomiska
framsteg. Beskattningen har så gott som helt och hållet hejdat kapitalbildningen. Året
före världskriget sparades 14 procent av nationalinkom.sten, medan 13 gingo till
skatter; alltså sparades en större summa än den, som åtgick i det allmännas
hushållning. Sistförflutna år hade förhållandena grundligt omkastats: skatterna togo
20 procent av nationalinkomsten, medan blott 3 procent av densamma gingo till
kapitalbildningen.
Under sådana omständigheter måste skattelättnader, åvägabringade genom
inskränkning av statens verksamhetsområden, kamp mot socialiseringen, helt
naturligt framträda såsom den hela politiken dominerande frågan. Men året 1929
medförde inga skattelindringar.
Och dock var det, såsom ofta händer, en i och för sig obetydlig fråga, som
satte alla sinnen i brand: stortingets åtgärd att omdöpa Trondhjem till Nidaros.
Landsmålspolitikernas hänsynslösa framfart drev i detta fall trondhjemsborna till
förbittrad strid, framkallade demonstrationer i en rad städer och kom språkstriden
att ånyo flamma upp över hela landet.
På det kulturella området är att anteckna en bokproduktion av enastående
omfattning, men utan några uppseendeväckande inslag, såvida man icke dit vill räkna
ett framstående verk av Sigrid Undset och att Boyer utgav en av sina bästa
böcker. Nationalteatern hade en brist på 130,000 kr., men man hade lyckats
reducera utgifterna med 147,000 kr. och ansåg därmed krisen överstånden.
Döden härjade svårt den yngre generationen. I november dog den kände
landsmålslyrikern Olav Aukrust — det var den tredje norske diktaren, som bortrycktes.
De två andra voro mycket unga, lyrikern Rudolf Nielsen (arbetarnas sångare)
och romanförfattaren Johannes Thrap-Meyer; samma månad dog den lovande
unge komponisten Arvid Kleven. Nationalteatern berövades en av sina främsta
skådespelare i hans bästa år: Stub Wiberg. Det var ett sorgens år för ung norsk konst.
Å andra sidan präglades året av en fest: 1929 började sin historia med en
strålande glädjedag, som samlade hela folket, nämligen kronprins Olavs och
prinsessan Märthas giftermål.
"’ — 339 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
