Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andrées polarexpedition återfunnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mellan raderna, att stämningen blivit tyngre, att förhoppningarna börjat
efterträdas av tvivel.
Men så ler lyckan åter en smula mot dem — det ser åtminstone ut så. De få
åter god jakt, de bygga en ishydda, som nalkas sin fullbordan.
Vitön kommer i sikte. Den lockar dem ej. Men Andrée tecknar av den och
gör den första vetenskapliga beskrivningen. De stanna på isen, köttförråden
växa, så att man kan räkna med, att de skola räcka vintern över. Den 28
september ha de hunnit så långt med bygget, att de kunna flytta in i ishyddan, som
de kalla »Hem». Men olyckan förföljer dem, isen korsar ännu en gång deras
beräkningar. Deras isflak krossas i pressningen, deras av ritningarna att döma
verkligt välbyggda ishydda raseras, och deras tillhörigheter spridas vind för våg
på kringdrivande isflak. Den 2 oktober på morgonen brister flaket, hyddans ena
vägg snarare hängde i taket än stödde detta. »Det var», skriver Andrée, »en
mycket stor förändring i vårt läge och våra utsikter.» Ännu en natt ligga de över
i hyddan. Den 3 oktober avslutar Andrée sin stora dagbok med orden: »Med
sådana kamrater bör man kunna reda sig under snart sagt vilka omständigheter
som helst.»
De flytta i land den 5 oktober. Dagen därpå bryter den första snöstormen lös,
men de fortfara att kämpa. De upprätta ett läger på tundran, som Andrée efter sin
moder kallar Mina Andrées plats, och planera uppförandet av en snöhydda. De
samla drivved. Men hyddan blev icke verklighet. Pennan faller ur Andrées hand.
Nu talar endast Strindbergs sista anteckning den 17 oktober: »hem kl. 7.5 fm.».
»Kulden har gjort det av med dem», som en av de norska fångstmännen
yttrade, när Vitöfyndet gjordes. Deras personliga utrustning, deras sovsäck, deras
tält ha, framhåller professor Lithberg, icke varit tillfyllest. Utan skinnkläder ha
de icke kunnat motstå den arktiska vinterstormen. De ha möjligen gjort ett
försök att lämna Vitön och över isen nå Spetsbergen. Men de ha i så fall misslyckats
och återvänt. Först har Strindberg dött. Sedan ha förmodligen Andrée och
Frsen-kel insomnat samtidigt vid varandras sida i tältet.
Någon varde kunde de icke resa på Vitön, om de ens tänkte därpå. Men med
sina illa farna anteckningar ha de själva rest en minnesvård över sig, som
överglänser alla andra: deras obrutna mod, deras lojalitet, deras sega
uthållighet, deras kärlek till vetenskapen, deras offervilja.
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
