Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nya astrofysikens landvinningar. Av Ansgar Roth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verket icke genom absorption i den heta stjärnans gashölje, utan i vidsträckta
moln av ytterst förtunnad kalciumgas i rymden mellan stjärnorna. Den
interstellära rymden är nämligen intet fullständigt tomrum, utan fyllt med en
gles materia av gasmassor, som torde ha stötts bort från stjärnor och nebulosor.
Tätheten är så ringa, att enligt en beräkning av A. S. Eddington endast några få
gram av gasen torde finnas inom en kub med tiotusen kilometers sida. Trycket
är således försvinnande litet.
Men temperaturen är hög, om man med detta ord som vanligt förstår
partiklarnas medelrörelse inom gasmassan. Partiklarnas medelhastighet motsvarar
nämligen en temperatur av omkring 15,000 grader, ehuru en termometer med svart
kula borde visa en temperatur i rymden av endast tre grader över den absoluta
nollpunkten eller minus 270° Celsius! Gaspartiklarnas höga hastighet beror på
strålningen från de heta stjärnorna, varvid särskilt genom de energirika
ultravioletta strålarnas inverkan molekylerna sprängas sönder i atomer och dessa i
ioner och fria elektroner. Gasmassan innehåller naturligtvis icke blott kalcium,
utan månp andra ingredienser, men omständigheterna äro särskilt gynnsamma
för den nämnda kalciumlinjens framträdande (jämte ett fåtal andra linjers).
Vid bestämning av en stjärnas rörelse i synlinjens riktning, vilket sker genom
mätning av spektrallinjernas förskjutning (Dopplereffekt), ger den
ifrågavarande kalciumlinjen ett annat värde än alla övriga linjer. De senare visa
stjärnans radialrörelse, medan kalciumlinjen ger det interstellära molnets. Plasketts
omsorgsfulla mätningar ha givit till resultat, att kalciummolnen i alla delar av
rymden deltaga i Vintergatans allmänna rotation, och innebära sålunda en
glänsande bekräftelse icke blott på tillvaron av de allestädes närvarande gaserna i
rymden, utan också på riktigheten av Oorts och Lindblads hypotes om
stjärnsystemets rotation.
För avlägsna stjärnor med tillräckligt hög hastighet kunna de »fristående»
linjerna, vilkas intensitet är proportionell mot avståndet från jorden, användas
såsom ett mått på distansen, varigenom en ny metod erhållits för approximativa
avståndsmätningar i rymden. Den interstellära gasen ger dock icke upphov till
någon märkbar allmän absorption av stjärnljuset. Därtill är denna
»elektrongas», där partiklarna blott kollidera en gång i månaden, mycket för gles.
Nebulosor och norrsken.
Ett ovanligt lärorikt exempel på den analogi, som ofta råder mellan
skenbart vitt skilda fenomen, utgör upptäckten att norrskensflammornas ljus är av
samma art och ursprung som gasnebulosornas gåtfulla skimmer, som så länge
mystifierat astronomerna. I båda fallen har ljuset nyligen tolkats som ett slags
fluorescens, uppstående genom bombardemang med korpuskler eller ultravioletta
strålar från en närbelägen sol. Gasatomerna aktiveras genom beskjutningen och
absorbera energi, som åter frigöres i form av strålning, när atomei-na återgå i
normalt tillstånd. Den ytterligt ringa täthet, som råder i Vintergatans diffusa
nebulosor och även i norrskensskiktet, skapar exceptionella förhållanden; s. k.
förbjudna övergångar mellan elektronbanorna bli så vanliga, att de därvid emit- ^
terade linjerna rent av bli de mest intensiva i hela det synliga spektret.
Den gulgröna linje, som är karakteristisk för polarskenen, men även före-
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
