Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arbetsmarknaden 1930. Av redaktör Th. Swedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till den i juli hade uppsagts en del avtal. De viktigaste av dessa
uppsägningar gällde avtalen för norrländska malmfälten samt riksavtalen för
träindustrien. I båda fallen kunde dock nya avtal träffas utan att arbetsfreden
äventyrades. Beträffande gruvfälten blev det ett tvåårigt avtal med oförändrade
löner såväl för Kiruna som Malmberget. På den förstnämnda arbetsplatsen
sänktes emellertid ackorden i sådan omfattning, att bolagets dåvarande totala
arbetslöner på platsen minskades med 5 procent. Vid Malmberget förblevo
däremot ackorden oförändrade, med undantag av smärre höjningar för tvenne
arbetaregrupper. För träindustrien träffades ett treårigt avtal, innebärande en
förhöjning av minimilönerna med i ä 3 öre.
Den besinning, som i stort sett präglat fackförbundens lönepolitik redan
under årets förra hälft, blev under trycket av den begynnande depressionen ännu
mera påfallande under senare halvåret. Vid höstens för det kommande årets
arbetsfred så kritiska kvartalsskifte blevo sålunda de flesta kollektivavtal
genom uteblivna uppsägningar automatiskt prolongerade. För textil- och
byggnadsämnesindustrierna samt rörledningsbranschen uppsades dock riksavtalen.
Vidare uppsades s. k. allmänna bestämmelserna för kommunalarbetare i
städerna, ävensom en del lokala avtal inom olika näringsgrenar, såsom
löneavtalen för de stadsanställda arbetarna i Stockholm, Örebro, Eskilstuna,
Uddevalla och Västervik samt för spårvägspersonalen i Stockholm. Redan under
sommaren hade dessutom vid de enskilda järnvägarna verkställts
avtalsuppsägningar beträffande såväl kontorspersonal och linjepersonal som verkstadsarbetare.
Vid samtliga dessa uppsägningar var det arbetareparten som tog initiativet. De
sedvanliga förhandlingarna, som snart voro i gång utefter hela linjen, drogo ut
på tiden utan att ännu vid årsskiftet några positiva resultat uppnåtts annat än
vid Stockholms spårvägar samt beträffande de enskilda järnvägarnas och
kommunalarbetareavtalens allmänna bestämmelser. För spårvägspersonalen
under-skrevs nytt tvåårigt avtal, varvid personalen lyckades uppnå en del
löneförbättringar, som beräknades komma att öka det halvkommunala spårvägsbolagets
lönekostnader med 270,000 kronor. Det nya avtalet innebar även beträffande
semester, sjukavlöning o. s. v. en del nya förmåner för personalen, som även på
en annan punkt kunde inregistrera en framgång. I det gamla avtalet hette det
sålunda, att spårvägsstyrelsen äger att »ensam leda och fördela arbetet». I det
nya avtalet ströks emellertid ordet »ensam». Beträffande kommunalarbetarna
uppnåddes dagarna före jul enighet om ett av överståthållare Elmquist i
egenskap av opartisk ordförande framlagt medlingsförslag i fråga om allmänna
bestämmelser. Förhandlingarna om de lokala löneavtalen, som uppsagts, hade
emellertid ännu vid årsskiftet icke lämnat något resultat. Liknande var förhållandet
beträffande löneförhandlingarna vid järnvägarna. I fråga om de allmänna
bestämmelserna, som regleras genom »huvudavtalet n:r 2», uppnåddes dock
enighet före årets slut.
Under hösten skedde även uppgörelse i en lokal avtalskonflikt, som visserligen
icke varit någon lönerörelse utan helt och hållet gällt en principfråga, men ändock
— eller kanske just därför — tilldragit sig stor uppmärksamhet över hela
landet. Det var den s. k. Beckerskonflikten. Vid två färghandelsfirmor i Stockholm,
Wilh. Becker och M. Hansen, hade butikspersonalen, som i stor utsträckning
enrollerats som medlemmar i Svenska handelsarbetareförbundet, begärt kollek-
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
