Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norden 1930. Av redaktör Ejnar Fors Bergström - Island
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åriga traditioner levde upp helt spontant, förmådde den icke. Folkfesten på
Thingvellir var avsedd att vara en islänningarnas egen fest och icke en
turistattraktion — och den var anordnad därefter. På ett sätt som ingenstädes annars är
möjligt mötte man ett helt folk. Vackrast var nästan begynnelsen, när hela
tingsmenigheten samlats i klyftan bortom Öxarås fors och lyssnade till den manliga
förkunnelsen av Islands gamle biskop, vilken från en till hälften naturlig
predikstol halvvägs uppe i branten talade till konung och folk. Vackra voro
även festerna vid lagberget, där kung Christian på isländska förklarade
alltinget öppnat, där statsminister Tryggvi Thorhallsson och
alltingspresident Asgeir Asgeirsson höllo sina stora tal och de främmande
representanterna framburo sina lyckönskningar — där talade ombud lika väl för det
ärevördiga brittiska parlamentet som för färingarnas lilla lagting, där talade
amerikaner, canadier, fransmän, tyskar och tjecker, samt naturligtvis ombud
för alla Nordens riksförsamlingar.
En i isländska ögon betydelsefull akt var det också, när under bar himmel
ombud för Danmark, Norge, Sverige och Finland med Islands statsminister
undertecknade skiljedomstraktater, som omedelbart dessförinnan ratificerats av
alltinget.
Tyvärr inträffade ett missöde — vid ett tillfälle uteblev Danmarks flagga och
i stället började man hissa Österrikes likaledes röd-vit-röda. Men det märktes
uppenbarligt att missödet icke var annat än ett missöde, och från isländsk sida
gjordes ögonblickligen allt som tänkas kunde för att bereda satisfaktion. Den
lilla malören blev hastigt glömd. En storm i ett vattenglas uppstod det
däremot, när det färöiska lagtingets representant trädde i talarstolen och samtidigt
den flagga hissades, som färingarna älska att kalla sin, fastän den icke erhållit
officiell stadfästelse. Färingen talade i räcka med representanterna för ön Mans
House of Keys, några av U. S. A. :s stats församlingar och Canadas
provinsparlament. Innan dessa herrar kommo i tur, meddelades det uttryckligen, att
nu komma »fylkesfolken», d. v. s. de icke självständiga folken. Man trodde sig
därmed ha uppfyllt allan rättfärdighet och skulle ha funnit det vanskligt, både
med hänsyn till hövlighet och egna känslor, att icke hissa de färger, under vilka
de allra närmaste fränderna, färingarna, infunnit sig på eget fartyg. Tyvärr
vållade dock denna episod harm på dansk sida, mera kanske mot färingarna än
mot islänningarna. Och de ord, som fälldes och krav som framställdes i detta
sammanhang, väckte i sin tur den irritation bland färöiska nationalister, som
då och då under hösten lät tala om sig.
Med märkbar glädje hälsade islänningarna det svenska deltagandet.
Kronprins Gustaf Adolf hade som representant för sin kunglige fader och sitt folk
infunnit sig ombord på pansarbåten Oscar II. Det är fråga värt, om någon
annan hedersbetygelse så gladde islänningarna som denna. Under dagarna
på Thingvellir deltog han oförtrutet i allt med ett uppenbart intresse, som
aldrig slappnade. Överallt såg man Sveriges tronföljare i hans enkla grågröna
fältuniform, som så väl passade ihop med Thingvellir. Fritt rörde han sig bland
allt folket och han talade gärna med dem han mötte. Dock höll han sig helt
naturligt en smula i skuggan av kung Christian, Islands egen suverän. Endast en gång
lät han därför islänningarna höra prov på sin talekonst. Men när det skedde, vann
han en ny och fullständig seger. Så ståtligt tyckte man svenskan aldrig förr ha
340.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
