Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Annus Medicus 1931. Av professor T. Thunherg - Tularemien - Från vitaminforskningens arbetsfält
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en primär sårbildning (ulceration) i huden. Först uppträda smärtsamma röda
kvisslor, stora som linsfrön, vilka övergå i varbildning och resultera i svårläkta
sår. De från primärulcerationen inträngande bakterierna angripa sedan
lymfkörtlarna, bildande buboner av liknande art som pesten. Det är också
betecknande, att innan tularemien hos gnagarna i Kalifornien hade fastställts vara
en sjukdom för sig, hade den missuppfattats såsom pest (bubonpest). En annan
form av sjukdomen kan karaktäriseras som oculo-glandulär. Den uppträder, då
smittämnet träffat ögats bindehinna och har formen av en inflammation av
denna med ty åtföljande infektion av motsvarande lymfkörtlar. En tredje form
synes förlöpa utan att hudens slemhinnor visa några sjukdomstecken, medan
däremot lymfkörtlarna på sedvanligt sätt angripas. Slutligen kan sjukdomen
uppträda i en form, som betecknas som »tyfoid». Utan att lymfkörtlarna
angripas, uppträder sjukdomen då som en allmän bakteriesjukdom i blodet.
Av dessa 4 former är den ulcero-glandulära formen den vanligaste. Bland
225 fall av sjukdomen, som undersöktes av en amerikansk forskare,
representerade 150 denna typ, 22 den oculo-glandulära, 20 den tyfoida och 11 den rena
glandulära formen. Dödligheten i tularemi är, vad människan beträffar, ej hög,
blott några procent.
Från vitaminforskningens arbetsfält.
Det var år 1927, som den tyske kemisten Windaus, sedan Nobelpristagare,
lyckades klarlägga, att det för organismen så betydelsefulla d-vitaminet, även
benämt »antirachitin» på grund av dess oumbärlighet för förhindrandet av
uppkomsten av engelska sjukan (rachitis), kan framställas ur ett fettartat ämne,
ergosterin, som är vida spritt i växt- och djurvärlden. Ergosterin var
uppenbarligen d-vitaminets modersubstans, dess »pro-vitamin». Det är självt overksamt
som förebyggande medel mot rachitis, men erhåller en oerhörd aktivitet i detta
avseende, sedan det en kort stund belysts med ultraviolett ljus.
Det kunde tyckas, som om renframställningen av d-vitaminet borde vara en
enkel sak efter denna upptäckt. I själva verket kostade det Windaus och hans
medarbetare 4 års träget arbete att komma så långt, ett förhållande, som
särskilt får ses i sammanhang med att ergosterin vid bestrålning ger upphov ej
endast till d-vitamin utan även till andra beståndsdelar och att ljuset i fråga ej
endast bildar d-vitamin utan även vid fortsatt inverkan förstör det.
Trots de sig upptornande svårigheterna föreligger emellertid nu d-vitaminet i
sådan form, att kemisten måste anse det som rent och enhetligt. Det ter sig,
efter omkristallisering i aceton, som långa, väl utbildade kristallnålar med en
smältpunkt av 124—125° C. Det representerar en »isomer» av ergosterin. Det
innehåller alltså samma antal kol-, väte- och syremolekyler som ergosterin.
Skillnaden i förhållande till detta beror på en viss omgruppering av atomerna, en
omgruppering, som tydligen åstadkommes genom ultraviolett ljus.
Av särskilt intresse är givetvis substansens fysiologiska verkan. En mängd
av 1/40 mikrogram (1/40,000,000 gram) per dag skyddar en växande råtta
från rachitis. Ett gram av detta vitamin skulle alltså täcka dagsbehovet för 40
millioner råttor.
Det kunde tyckas, som om d-vitaminets gåta äntligen var löst.
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
