Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Krisåret 1931. Av redaktör Ernst Klarin
- Skilsmässan från guldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skilsmässan från guldet.
Då guldmyntfotens övergivande betecknade ett skarpt avsnitt i utvecklingen
för övrigt under året, kan det vara på sin plats att redan här redogöra för de
närmaste orsakerna till detta steg och konsekvenserna härav. Den penning-
och guldpolitik, som Förenta staterna och Frankrike förde, och den till stor
del härav framkallade allmänna förtroendekrisen drev England efter ett tappert
försvar från guldstandarden den 21 september. Det borde då ha varit klart för
våra myndigheter, att det skulle bli omöjligt för Sverige att — i avsaknad av
utländska krediter till valutans försvar och med enbart riksbankens starkt
decimerade utlandsreserv att härför tillgå — vidmakthålla guldmyntfoten. Ännu
i maj eller juni skulle säkerligen ett stort utlandslån ha kunnat upptagas på
hyggliga villkor, men sedan försämrades det internationella läget så snabbt,
att detta blev omöjligt. Icke minst den tyska kapitalflykten hade tidigare
under året drivit upp de utländska bankernas insättningar hos svenska
affärsbanker så att dessa belopp i slutet av maj utgjorde 343 mill. kr. Den tyska krisen
och den därpå ökade bristen på förtroende i utlandet gjorde att kapital
överallt drogs tillbaka. Den sista augusti hade det här insatta utländska kapitalet
sjunkit till 127 och en månad senare till 66 mill. kr. Vår riksbanks utländska
valutareserv i form av utländska växlar och bankfordringar samt utländska
statspapper uppgick vid 1930 års utgång till c:a 400 mill. kr. Vid juni månads
slut 1931 funnos c:a 295 mill. kr. kvar men 3 månader senare blott 36,3 mill.
Enbart under veckan 21—26 september minskades riksbankens guldkassa och
valutareserv med c:a 70 mill. kr. Trots denna dag för dag fortgående
åderlåtning av riksbankens tillgångar förklarade regeringen in i det sista —
förmodligen i förhoppning på lyckligt resultat av i sista stund upptagna
förhandlingar om ett utländskt lån — att Sverige skulle hålla fast vid guldmyntfoten.
Låneförhandlingarna, som i Paris fördes av häradshövding Marcus Wallenberg,
ledde dock ej till resultat till följd av Frankrikes oantagliga villkor. Det återstod
då ej annat än att den 28 september frångå guldmyntfoten.
Detta var den enda utvägen, då staten och riksbanken, som nyss visats,
praktiskt taget stodo utan utländska reserver och då riksbankens guldkassa
knappast uppgick till 200 mill. kr. Med en framsyntare politik hade säkerligen
riksbankens ställning i tid kunnat så stärkas, att guldmyntfoten kunnat
bevaras, men meningarna voro mycket delade beträffande det lyckliga i ett sådant
alternativ, som med nödvändighet hade måst medföra ett starkt nedpressande
av arbetslönerna, speciellt inom exportindustrierna, om ej vår utförsel av varor
helt skulle ha stoppats. Men en stark lönesänkning hade säkerligen framkallat
strid från arbetarnas sida och läget hade kunnat bli mycket svårare än det
faktiskt blev.
Den starka lättnad för våra exportindustrier, som man hade väntat, inträdde
dock icke, då utlandet redan förut var inställt på försvar mot import från
länder med försvagad valuta. Trots att kronan i utlandet tidvis var nere i en
med över 30 % av pari minskad kurs, stegrades icke exporten i någon högre
grad och förtjänsten på kronans depreciering ville de utländska köparna oftast
helt eller delvis inkassera. Dock ökades exporten kvantitativt under sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:05:34 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svda/1931/0134.html
