Svenska Dagbladets Årsbok / Nionde årgången (händelserna 1931) / 147 (1924-1944) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krisåret 1931. Av redaktör Ernst Klarin - Utlandet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för att minska exportindustriernas
omkostnader, så att exporten skulle kunna
hållas uppe. För årets 11 första
månader förelåg ett exportöverskott på 2.591
mill. mark, ett storartat resultat, då de
flesta andra länder samtidigt hade
negativ handelsbalans.

Räddningsbåten grundstött. (Teckning av Chatham.)

Från Tyskland vände sig därefter
kapitalets misstroende mot England. I
samband med den tyska krisen drogs
kapital i form av utländska valutor och
guld i massor från England, vilket
förorsakade en häftig nedgång i
pundkursen. Redan i medio av juli sjönk
pundkursen i Newyork ned till 4,83 7/16, en
kurs som aldrig förut noterats sedan guldmyntfotens återinförande 1925.
Economist skrev i samma månad, att situationen var utan motstycke utom i krigstider.
Den undersökning av det ekonomiska och finansiella läget, som gjordes av Mac
Millankommittén, följdes av en intressant rapport, i vilken bl. a. påvisades att
totalsumman av kortfristiga pengar i London i början av krisen uppgick till över
400 mill. pund, eller c:a 7 milliarder kr., varav största delen härrörde från
utlandet. Det är lätt att förstå, hur oerhört påfrestande det gradvisa borttagandet
från Londonmarknaden av dessa väldiga belopp måste bli. Bank of England
sökte motverka kapitalutströmningen genom att den 23 och 30 juli med vardera
gången 1% höja diskontot, alltså från 2 1/2 till 4 1/2 procent, samt att stärka sin
ställning genom att av Frankrike och Förenta staterna förskaffa sig en kredit på
50 mill. pund. Senare i slutet av augusti erhöll engelska staten av samma länder
en kredit på 80 mill. pund, men ingenting hjälpte. Guld- och valutautflödet
fortsatte. Bank of Englands guldkassa steg under juni och nådde den 8 juli upp i
165,8 mill., som blev toppunkten. Vid månadens utgång höll den sig i 133,31,
svängde sedan fram och tillbaka och stod den 23 sept., då guldmyntfoten ett
par dagar tidigare lämnats, i 134,97. Nedgången blev sålunda ett trettiotal
millioner, men då hade också de utländska krediterna tömts. Några dagar före den
20 september uppsades utländska tillgodohavanden i London i sådan utsträckning,
att man insåg det meningslösa i att söka hålla pundkursen uppe. England kunde,
då beslutet fattades, med gott samvete säga sig ha fullgjort sin plikt till det
yttersta. Detta erkändes också öppet av utlandet bl. a. av prof. Rist i Banque
de France, vilken uttalade, att pundet föll som en soldat kämpande för de
europeiska valutornas stabilitet och att huvudorsaken var att London hade låst
fast betydande tillgångar i Tyskland och Österrike och ej kunde disponera över
dem, då utlandets tillgodohavanden drogos tillbaka. Emellertid var enligt
officiella siffror Englands andel i de korta lån, som beviljats tyska banker, ej större
än 23,9% av det hela, medan amerikanska banker voro engagerade med 37,1%.
Den verkliga orsaken torde i stället ha varit att söka i bristen i statens budget,
till följd av socialistregeringens för stora sociala utgifter samt i den försämrade
handelsbalansen och minskade »osynliga» inkomster.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>