Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordbrukskris och spannmålsreglering - Arbetsmarknaden 1931. Av redaktör Th. Swedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle lyckas bevara och eventuellt öka jordbrukets exportmöjligheter. Denna
önskelista framfördes sedermera till regeringen genom en deputation under
ordförandeskap av frih. H. O. Ramel på Övedskloster. Statsminister Ekman, som
jämte jordbruksminister von Stockenström mottog deputationen, genomgick
resolutionen punkt för punkt och lovade »att beakta vad som kunde beaktas».
En annan mycket uppmärksammad opinionsyttring var en av Blekinge läns
hushållningssällskap fattad resolution, i vilken bl. a. framkastades tanken på
mora-torium.
Det var alltså med bekymmer och oro, de svenska jordbrukarna vid 1931 års
utgång avvaktade vad det nya året kunde bära i sitt sköte.
Arbetsmarknaden iqsl
Av redaktör TH. SWEDBERG.
Den arbetsfred, som Sveriges näringsliv de senaste åren kunnat glädja sig åt,
var vid 1931 års ingång hotad av flera ouppgjorda avtalstvister. De viktigaste
av dessa gällde byggnadsämnesfacken, omfattande omkring 7.000 man, och
textilindustrien med dess cirka 30.000 arbetare.
Byggnadsämnesarbetarna, som tagit initiativet till uppsägningen, insågo dock
snart, att intet var att vinna på en öppen strid. Redan under årets första månad
gingo de med på tvåårig uppgörelse med oförändrade villkor. Textilarbetarna
däremot framhärdade. Ledningen inom deras fackförbund var ny och oprövad
och lyckades icke övertyga medlemmarna om lägets allvar. Den 7 januari
förklarades partiell strejk, som redan den 12 samma månad utvidgades till allmän
och sedan pågick till den 20 mars. Det nya avtal, som arbetarna efter tio veckors
öppen konflikt då underskrevo, innebar emellertid praktiskt taget icke en enda
förmån, som de ej kunnat uppnå utan strid. Timlönerna förblevo oförändrade
med undantag för Borås, som med hänsyn till socialstyrelsens nya
dyrorts-gruppering flyttades upp från ortsgrupp 4 till ortsgrupp 3. Beträffande
ackordspriser genomfördes en utjämning. En del abnormt höga ackord vid vissa
fabriker sänktes, medan andra höjdes. Arbetarna inom textilindustrien fingo
alltså göra samma erfarenhet som alla andra arbetargrupper, vilka under den
föregående hösten missförstodo den ekonomiska situationen och uppsade sina
avtal. I stort måste alla dessa grupper, större eller mindre, återfalla på status
quo. Denna utveckling blev emellertid för textilarbetarna en bittrare lärdom
än för de andra, som icke förvärrade sin ställning genom att låta det gå till
strejk. Ehuru strejkunderstödet i medeltal endast uppgick till 12 kr. i veckan
och de senaste veckorna helt uteblev, betydde det under de tio veckornas
konflikt en utgift för fackförbundskassan på omkring 3 I/2 mill. kr., som
fullständigt länsade densamma.
Under första halvåret bilades även en annan arbetsstrid, den s. k.
Marma-konflikten, som låtit mycket tala om sig, om också kanske mindre ur ekonomisk
än politisk synpunkt, enär den utgjort själva bakgrunden till Ådalskravallerna.
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
