Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arbetsmarknaden 1931. Av redaktör Th. Swedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som ej tillhörde Svenska arbetsgivareföreningen, förklarade sig kunna godtaga
båda alternativen, men arbetarna endast det senare. Följaktligen blev detta
medlingens resultat. Uppgörelsen blev alltså uteslutande av formell art.
Primärkonflikten lämnades till sin kärna olöst men möjliggjorde avblåsning av
sympatistrejkerna, som hotade att lamslå hela Ådalen. Detta innebar visserligen
en stor lättnad, men kvar stod det sakförhållandet, att vid samma tidpunkt som
riksdagen beviljade omkring" 20 mill. kr. till arbetslöshetshjälp, så föredrogo
flera hundra sulfatarbetare vid Marma att gå utan arbete framför att ha full
sysselsättning med en timlön av i kr. 14 öre. Det nya avtalet gällde emellertid
endast till årets slut och blev, som var att vänta, i sinom tid uppsagt av
arbetsgivaren.
Beträffande de enskilda järnvägarna uppnåddes i början av året
överenskommelser om både s. k. allmänna bestämmelser — huvudavtalet nr 2 — som
löneavtal. För kommunerna träffades likaledes nytt avtal om allmänna
bestäm-mielser, liksom nya löneavtal uppgjordes, bl. a. för Stockholm, där det innebar
en förhöjning av timlönen för grovarbetare med 5 öre.
En i maj månad utbruten konflikt vid vissa flottningsdistrikt i Dalälven, som
hotade att medföra betydande inskränkningar i trävarurörelsen och
massaindustrien, avvecklades den 20 juli. Uppgörelsen innebar status quo.
Med undantag av en del smärre lokala konflikter rådde i övrigt under
sommaren arbetsfred. Denna fortsatte även under hösten, då emellertid de hastigt
försämrade konjunkturerna framtvungo omfattande avtalsuppsägningar och
framkallade en allvarlig avtalskris.
Den 30 september uppsades sålunda avtalen vid järnbruken, omfattande 29.000
arbetare, vid mekaniska verkstäderna med deras 63.000 arbetare, vid
pappersmassefabrikerna, som sysselsatte c :a 17.000 arbetare, samt för S.ooohamnarbetare.
Desssutom uppsades redan då de först den 31 oktober förfallna avtalen för
sågverkens 16.000 och pappersbrukens 15,000 arbetare. Inom en del andra
industrier, såsom skofabrikerna och garverierna, förlängde parterna
uppsägningsfristen med några veckor, varefter avtalen blevo prolongerade. Detta gällde
även för byggnadsindustrien, för malmgruvorna i mellersta Sverige — de
norrländska avtalen löpa per i juli — stenkols- och byggnadsindustrien i Skåne,
chokladfabriker, textilindustrier, tändsticksfabrikerna samt statens järnvägars
ban- och byggnadsarbetare. De enskilda järnvägarnas avtal utlöpte, enligt i
början av året träffade bestämmelser, automatiskt på årets sista dag. För några
avtal, såsom skogs- och flottningsavtalen i Värmland samt avtalet för statens
järnvägars verkstadsarbetare, överenskom man att framflytta uppsägningstiden
till omkring årsskiftet.
Det blev sålunda icke någon schablonmässig, centralt organiserad
avtalsuppsägning. En sådan skulle ha omfattat icke mindre än 225,000 arbetare.
Uppsägningarna berörde dock omkring 170,000 arbetare. De tillkommo i allmänhet
på arbetsgivarepartens initiativ och motiverades med den sänkning av
partiprisnivån, som de senaste åren ägt rum utan att produktionsomkostnaderna ens
tillnärmelsevis gått ned i motsvarande grad. Partiprisnivån, som i maj månad 1931
fallit till III, hade i september gått ned ytterligare till 109 — om 1913 års
pris tagas till utgångspunkt och betecknas med 100. Ännu 1928 var den uppe
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>