Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norden 1932 - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
saiä överlämnade den 29 februari ett brev till president Svinhufvud, vari de
manade till kamp mot den marxistiska socialdemokratien och framhöllo, att man
under skydd av statens polismakt åter sökte göra Finland till det röda samhälle,
(let var 1917—1918. »Vi äro —• hette det — statsmaktens och det ordnade
samhällslivets upprätthållare, men om statsmakten icke vill lyssna till oss utan
fortfarande tillåter den fördömda marxistiska socialdemokratien att fortsätta sitt
agitationsverk, så skola vi kuva marxismen, även om vi först måste tillintetgöra
statsmakten och dess företrädare. Statsmakten kan sända sin polis och sin militär
för att underkuva oss. Den skall finna oss med vapen i hand och redo till död
eller seger.»
Ute i bygderna sökte upprorsmännen sprida den uppfattningen, att det blott
gällde en allmän mobilisering av skyddskårerna till stöd för lagligheten. På
några håll lyckades man även att få till stånd större koncentrationer av
frivilliga under vapen. Värst gick det till i Jyväskylä. Oroande var också läget i
Kumo älvdal och i Salo, vid järnvägen mellan Åbo och Helsingfors. Åtskilliga
skyddskårsmän, som infunno sig, trodde att de fått order av sin befälhavare
därtill. På några håll spelade den lokala skyddskårsledningen ett dubbelspel. I Nyland
lyckades härigenom Mäntsälämännen förskaffa sig en del vapen.
Regeringen ingrep från första början energiskt mot upprorsmännen.
Mänt-sälä omringades efterhand av förhållandevis stora reguljära truppstyrkor —
omfattande skyddsåtgärder vidtogos över hela landet, kontroll infördes över
all nyhetsförmedling, över post, telegraf, radio och järnvägar. All trafik till
Mäntsälä blev även efterhand ställd under kontroll. Till slut kunde icke en man,
icke ett gevär föras dit utan stora svårigheter.
Avgörande betydelse fick president Svinhufvuds behjärtade ingripande som
ledare av aktionen mot de upproriska. Genom radion talade han till alla
skyddskårsmän och andra personer, som slagit in på det väpnade våldets väg, och
befallde dem att, trogna mot lagarna, ofördröj ligen återvända till sina hemorter.
Jag har, sade presidenten, under mitt långa liv kämpat för lag och rätt och
kan ej tillstädja, att lagen nu trampas under fötterna och att medborgarna ledas
till väpnad kamp mot varandra. Då jag nu på eget ansvar utan att vara
beroende av någon åtagit mig att svara för ordningens upprätthållande i landet,
riktar sig varje stämpling hädanefter ej blott mot den lagliga ordningen utan även
personligen mot mig, som själv marscherat i skyddskårens led för att
upprätthålla samhällsfreden. Till dem, som redan ångrat sitt felsteg och hysa oro för
det hotande straffet, vill jag säga, att om de omedelbart återvända hem till sina
sysslor de ej hotas av något straff, för så vitt de ej uppviglat till uppror. Fred
bör med det snaraste fås till stånd i landet och de missförhållanden, som
förekomma i vårt politiska liv, därefter avlägsnas i laglig ordning.
Detta personligt färgade tal av den konservative och bland bönderna
populäre »Ukko Pekka» — gubben Pekka — förfelade icke sin verkan. I stort antal
började de vilseledda skarorna att åter vända hem.
I Mäntsälä framhärdade emellertid de desperata. Lappoledningen, som under
rörelsens första skede samlats i Tavastehus och som sedan fört en
vagabonderande tillvaro för att undgå regeringens häktningsorder, ville ännu icke uppgiva
hoppet. Måhända stärktes den i sina avsikter av den vacklande hållning, som
338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
