Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inrikespolitisk översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För att — utöver besparingar och lån — kunna få budgeten att balansera,
måste finansminister Wigforss även föreslå betydande skattehöjningar. Den
ordinarie inkomstskattens grundtal föreslogs sålunda höjt från 145 till 165, varjämte
den föregående år införda extra inkomstskatten bibehölls. Med särskild tanke
på arbetslöshetslånens finansiering föreslogs en sådan höjning av arvskatten, att
den från att förut ha givit 15 millioner nu skulle ge 40. Mot dessa höjningar
av de direkta skatterna svarade en del förhöjningar av de indirekta. Dessa
drabbade sprit- och maltdrycker samt tobak. Dessutom indrog finansministern
besparade medel från Vin- och Spritcentralen samt Tobaksmonopolet,
sammanlagt 12 millioner. Först genom att — något oegentligt — inräkna dessa niedel i
de indirekta skatterna kunde finansministern skenbart uppnå jämvikt mellan
indirekta skatter och direkta.
Till den ordinarie budgeten kom slutligen en tilläggsstat på 197 millioner som
komplettering till riksstaten för budgetåret 1932—1933. Av dessa millioner skulle
83 tagas ur rusdrycksmedelsfonden, 35 ur fonden för statsskuldens amortering
samt 79 av lånemedel. Syftet var att förstärka kassafonden, statens
bostadslånefond och egnahemslånefonden, varjämte 42 millioner beräknades för
arbetslöshetens bekämpande; tidigare hade ur anslaget för oförutsedda utgifter 8
millioner disponerats för detta ändamål.
Det var att vänta, att en så egenartad, till stor del på lånemedel uppbyggd
budget skulle föranleda kritik och opposition. Sitt teoretiska stöd hade den i en del
yngre nationalekonomers konjunkturteorier; statsverkspropositionen åtföljdes av
en utförlig promemoria, författad av professor Myrdal. I korthet uttryckt gingo
dessa teorier ut på, att ett initiativ från statsmakterna, framför allt
genom anslag till offentliga arbeten, skulle få en konjunkturstimulerande verkan.
Under remissdebatten, som var lugn och saklig, framfördes kritik från skilda
håll. Det anmärktes sålunda att de föreslagna arbetena till större delen icke voro
ägnade att följa konjunkturläget. En påbörjad järnvägselektrifiering kunde
sålunda icke avbrytas, därest ändrade konjunkturer gjorde den överflödig från
krishjälpssynpunkt. Därtill kom slutligen det stora frågetecken, som
lönesättningen utgjorde. Om regeringen, som valrörelsen gjorde troligt, ämnade föreslå,
att avtalsenliga löner tillämpades för de allmänna arbetena, måste detta innebära,
att lönenivån låstes fast till nackdel både för näringslivet och de arbetslösa.
Däremot framhölls från borgerlig sida, att samtliga partier kände sin skyldighet att
ingripa till lättande av arbetslöshetens påkänningar. Det var endast i fråga om
medlen, som regeringens och de borgerligas synpunkter skilde sig.
Riksdagens första tid förlöpte lugnt. Regeringen fick se en rad av sina förslag
genomförda. Sålunda antogs tilläggsstaten till den löpande budgeten. Opposition
vållade därvid millionanslaget till subventioner åt vissa sågverk och massafabriker
i övre Norrland. Utvecklingen gav sedermera opponenterna rätt. Det visade sig,
att statssubventionen till Kalixverken icke haft annan följd än att de enskilda
verken ännu mer än eljes planerats måste begränsa sin produktion. Hjälpen åt
Kalix medförde därför understödskrav från kommuner på andra håll, där
industrien antingen måst nedläggas eller i hög grad inskränka driften.
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
