Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hertigparet av Västerbotten i övre Norrland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tur, vilken redan gav en inblick i hur man i lappländsk anpassning men med
bibehållande av god svensk standard sökt lösa en del av lappmarkssocknarnas
välfärdsproblem, gavs så vid kvällens sammanträde med de ortskunniga även en
inblick i ortens aktuella försörjningsproblem. Landshövding Rosén, vilken här
som annorstädes öppnade mötet med ett anförande, skildrade hur befolkningen,
som sedan årtionden vant sig vid att ta en väsentlig del av sin utkomst av
skogsarbete och flottning, nu nödgats att lita till hjälp utifrån, fastän den ej bättre
vet än att själv arbeta för sin näring. Vi äro, sade landshövdingen, rädda för
att sörlänningarna genom detta tillfälliga hjälpbehov skola stärkas i sin gamla
tro, att det icke finns försörjningsmöjligheter häruppe. Det är dock 30 år sedan
vi sist upplevde ett nödår. Här finnas väldiga naturtillgångar i skog, i jord, i
malm. Men vi behöva statens hjälp för att kunna utnyttja dessa rikedomar, och
detta behov har stegrats genom emigrationens upphörande. Intet annat län visar
så stark folkökning.
De närvarande Doroteaborna beslöto bilda en central hjälpkommitté med
ombud i alla byar för att skapa ordning i den privata hjälpverksamheten, förhindra
missbruk och hjälpa de verkligt behövande — till fattigvårdens ordinarie klientel
skulle ingen hjälp utgå.
På kvällen hyllade Doroteaborna åter hertigparet — det var fackeltåg och
sång. Nästa dag, den 21, gjordes i lappländskt yrväder en sjumila bilfärd till
kapellförsamlingen Risbäck uppe bland fjällen, där vid överläggning med
befolkningen en subkommitté till sockenkommittén bildades. I Risbäck och i de
stora byarna längs vägen hade skolbarn och vuxna samlats för att hälsa.
Överallt flaggade bönderna efter råd och lägenhet. På ett ställe stodo skolbarnen på
parad på skidor vid vägkanterna och skyldrade med skidstavar. Det var barnslig
sång och korta välmenta tal i yrvädret. Vid Avatraktens bysåg väntade ett
manstarkt timmerhuggarlag under ledning av den i hela Västerbotten kände
Prost-Erik och bjöd prins och prinsessa att stiga in i sin timmerkoja — av modem
typ och fyllande den nya lagens hygieniska krav men ändå vildmarksromantisk
med den öppna elden mitt i hyddan, i vars sken Prost-Erik höll hyllningstal.
På kvällen gick resan vidare från Dorotea till Vilhelmina, där mycket folk
mötte på stationen och förre landshövding Ringstrand och prosten Nordenfors
välkomnade på perrongen. Vid sammanträde med socknens ledande män i
prostgården underströk landshövding Ringstrand, att det i vissa delar av
Västerbottens län rådde ett stort behov av hjälp. Inom länet vore ej mindre än 3,400
barn i behov av bespisning.
Lapplandsfärdens tredje dag ägnades åt de olika allmänna institutionerna i
Vilhelmina och åt kronotorpskolonien Voj måsen i närheten, som gav ett
övertygande vittnesbörd om att det går väl för sig att kolonisera på Lappmarkens
kronoskogar, om man blott går till verket med rätta handlaget och får tag i rätta
folket. Vid en musikstund i kyrkan — från 1830-talet men välgörande
gustaviansk i sin hållning — mötte Vilhelminaborna prinsen och prinsessan. Och så
bar det på kvällen i väg med tåg till Storumans framåtgående samhälle, som låg
utanför det egentliga nöddistriktet och därför blott var övernattningsstationen.
Efter de små blyga hållplatserna, där trofasta skaror väntade i mörkret, verkade
Storuman storstadsmässigt festligt med äreport, marschaller, paraderande scouter,
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
