Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Annus Medicus 1933. Av professor T. Thunberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fluga, fruktflugan eller daggflugan eller som den i Sverige vanligen kallas
bananflugan, vetenskapligt namn Drosophila melanogaster. Flugan i fråga är mindre
än våra vanliga flugor, blott 2 mm. lång. Hannarna äro något mindre än
honorna ; könen äro för övrigt, med hänsyn till bakkroppen, något olika i form och
färgteckning. Vad som gör detta djur, oavsett den lätthet, varmed det kan hållas
tillgängligt på varje laboratorium, så lämpligt för ärftlighetsforskning, är den
snabbhet, varmed det utvecklar sig och storleken av dess avkomma. Av en
ny-kläckt Drosophilahona erhåller man ett par veckor efteråt 200 könsmogna
av-komlingar. Betydelsefullt för ärftlighetsforskningen är också det förhållandet,
att flugan uppträder i många avvikande typer och att för övrigt nya typer
alltjämt framträda genom s. k. mutation. Man känner numera åtskilliga hundra
dylika drosophilaarter.
När Morgan 1910 började sina studier över ärftlighetslagarna, dominerades
forskningen av den geniale munken Gregor Mendels ärftlighetslagar. Enligt
dessa lagar berodde ärftliga egenskaper ytterst på ett stort antal särskilda
arvsenheter eller arvs faktorer, »gener», som den danske ärftlighets forskaren
Johannsen säger. Då arvsfaktorerna överföras från föräldrar till avkomma, skulle
de enligt dåtida uppfattning fördelas och kombineras oberoende av varandra,
man kunde säga efter sannolikhetskalkylens lagar.
Den experimentella forskningen hade dock redan visat, att betydande
avvikelser förelågo från denna regel om egenskapernas oberoende
kombination hos avkomman. Man iakttog fall, då vissa egenskaper syntes till
en viss grad vilja hålla ihop eller å andra sidan i motsvarande grad vilja
separera från varandra, fenomen som benämnts »koppling» och »repulsion».
Vid tiden för Morgans framträdande förelågo för övrigt åtskilliga skäl för, att
de små trådformiga bildningar, som vid cellernas delning parvis uppträda i
cellkärnan och som kallas »kromosomer», skulle vara bärarna av de ärftliga
egenskaperna. Morgan företog sig nu att skapa en enkel anatomisk bild för
tolkningen av de ärftliga egenskapernas »koppling» resp. »repulsion», en modell, som
sedan vägledde honom i hans forskning och i hans tydning av
forskningsresultaten. Hur värdefull denna modell verkligen var, kunde dock ingen ana, när
den först framlades. Den hans arbetshypotes representerande modellen kan
beskrivas på följande sätt:
Då en cell förbereder sig till delning, lägga sig kromosomerna, vilka på detta
stadium av cellens liv äro trådformiga, två och två med långsidorna intill
varandra. Vid en viss tidpunkt linda sig nu enligt Morgan de båda kromosomerna
omkring varandra och korsa varandra på åtminstone ett ställe. I
korsningspunkten sker understundom en bristning. Denna repareras emellertid ånyo, men
vid en dylik så att säga »lagning» av kromosomtrådarna händer, att den ena
delen av den ena kromosomen förenar sig med den andra delen av kromosomen
nummer två och vice versa. Låt oss nu antaga, att generna för skilda
egenskaper ligga lineärt fördelade i kromosomtrådarna, länkade tillsammans som
länkar i en kedja. Då det just är överkorsningen av de båda genkedjorna, som
möjliggjort en uppdelning av generna i två grupper och därmed motsvarande
egenskapers särgående eller samgående, så ha två gener större utsikt att bli
åtskilda, ju längre från varandra de ligga. För att två gener, som ligga mycket
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
