Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ekonomisk översikt 1933. Utlandet. Av fil. dr K. G. Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tullstillestånd för den tid ekonomiska konferensen varade. Så gott som alla
länder anslöto sig, men med så många reservationer, att effekten blev mindre
än avsetts.
Den ekonomiska konferensen öppnades den 12 juni av konungen av England,
öststater voro representerade med över 2,000 delegater och experter. Ett mörkt
moln skingrades redan vid konferensens början, då England tillkännagav sin
avsikt att endast erlägga 10 mill. doll. i silver av den krigsskuldsbetalning, som
förföll den 15 juni, samt då Roosevelt accepterade detta som ett tecken på, att
England erkände skuldens giltighet. Finland betalade hela sin annuitet, men en
hel rad andra länder, däribland Frankrike, betalade ingenting.
Konferensen uppdelades på två kommissioner, en för monetära och en för
ekonomiska frågor. Den förra arbetade på två sektioner, en för åtgärder, som
omedelbart kunde vidtagas, och en för permanenta åtgärder. Den ekonomiska
kommissionen uppdelades på fyra sektioner, nämligen handelspolitik, koordinering
av produktion och försäljning, indirekt protektionism och offentliga arbeten.
Efter blott några dagars plenarsammanträden övergick konferensen till
utskottsarbetet. Dess arbetshypotes var emellertid, att valutorna snart skulle bli
åtminstone de facto stabiliserade, och när detta visade sig icke bli fallet, råkade
arbetet i fullkomlig stockning. Ett preliminärt valutaavtal träffades mellan
representanter för de engelska, franska och amerikanska centralbankerna, men
Roosevelt vägrade att godkänna det. Ett nytt försök gjordes i slutet av juni,
då ett förslag till gemensamt uttalande till förmån för monetär stabilitet och
guldmyntfotens återställande förelades presidenten. Uttalandet förkastades
emellertid av denne i ett skarpt yttrande, vilket gick ut på, att hans politik
eftersträvade en dollar, vars inre köpkraft var konstant, men att prisnivån först måste
höjas så mycket, att de, som lånat vid ett lägre penningvärde, skulle kunna betala
tillbaka med samma slags pengar.
Guldländerna besvarade detta med en deklaration, att de ämnade hjälpa
varandra att hålla fast vid guldmyntfoten. De förklarade vidare, att det var
lönlöst att fortsätta att diskutera monetära samt tull- och handelspolitiska frågor,
så länge valutorna icke voro stabila. Konferensen beslöt att fortsätta arbetet
med övriga frågor, men detta arbetsfält visade sig vara alltför knappt, och den
27 juli ajournerades konferensen. MacDonald uttalade därvid i egenskap av
konferensens president en förhoppning, att den åter skulle kunna sammanträda.
Omedelbart efter konferensens slut antogo England och dominierna en
förklaring om gemensam valutapolitik, åsyftande en höjning av prisnivån. Det ställdes
i utsikt, att andra länder skulle kunna ansluta sig härtill.
De veteproducerande länderna träffade också ett avtal om minskning av
veteexporten, men förutsättningen var, att de vetekonsumerande länderna skulle
lätta på sina importrestriktioner. Fortsatta förhandlingar skulle föras härom,
men dessa hade vid årets slut ännu ej lett till resultat. Ett avtal om
exportbegränsning träffades även mellan silverländerna.
Sedan den ekonomiska konferensen misslyckats, dröjde det endast några
månader, tills de olika staterna uppsade tullstilleståndet. Början gjordes av
Holland, följt av Irland och Sverige och slutligen av England. Den tullpolitiska
avspärrningspolitiken skärptes under årets senare del. Exempelvis råkade Frank-
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
