Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nationalsocialistiska revolutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så gott som omedelbart genom insatta kommissarier även övertog finans- och
rättsväsendet. Ländernas »likriktande» under trycket av systemskiftet försiggick så snabbt och
friktionsfritt, att avvecklingen knappast uppmärksammades av gemene man i Tyskland. Mera
frapperande voro de yttre förändringarna. Redan omedelbart efter samlingsregeringens
tillkomst hade kejsartidens svart-vit-röda fanor börjat träda i de svart-röd-gulas ställe.
Efter valet gingo också hakkorsflaggorna i topp på de offentliga byggnaderna, och den 12
mars utkom en förordning, att hakkorsflaggan jämte den svart-vit-röda flaggan skulle
betraktas som statsflagga. Samtidigt härmed började Hitlerhälsningen bli allmän. Senare
blev den obligatorisk för alla i tjänst.
Riksdagens högtidliga öppnande den 21 mars förlades till Potsdam och ägde rum under
ceremonier, vilka skulle symbolisera på en gång viljan till ett nytt och starkt Tyskland och
samhörigheten med det gamla, och som genom inslaget av monarkiska traditionselement
väckte för partiförhållandenas utveckling under den närmaste tiden betydelsefulla
förhoppningar. På den högtidliga statsakten i Potsdam, kulminerande i presidentens
kransnedläggning vid den store kurfurstens kista, följde under enklare former det egentliga öppnandet
av riksdagen i Krolloper i Berlin, som provisoriskt iordningställts till följd av
riksdagsbranden.
I sitt programtal avgav Hitler lugnande försäkringar inåt — inga valutaexperiment och
socialpolitiska äventyrligheter skulle förekomma — samtidigt som han inför utlandet
betygade riksregeringens fredsvilja. För att med största möjliga kraft kunna gripa sig an
med det nationella återbyggnadsarbetet framlade regeringen den 23 mars förslag till en
fullmaktslag, enligt vilken riksdagens lagstiftande makt under en tid av fyra år framåt
överläts på regeringen. Med undantag av ändringar rörande riksdagen, riksrådet och
presidentmakten skulle även författningsändringar kunna vidtagas av regeringen. För denna i
sitt slag enastående fullmakt, som krävde kvalificerad majoritet, röstade förutom
regeringspartierna samtliga borgerliga grupper inklusive centrum. Socialdemokraterna röstade nej.
Inga kommunister närvoro vid förhandlingarna.
Efter fullmaktslagens antagande, vilken blivit den formella rättsgrunden för
riksregeringens vitt skiftande ingripanden, var nödförordningsinstrumentet uttjänat. Riksregeringen
hade fått ett mera effektivt vapen i sin hand.
Omedelbart efter lagens antagande gick också regeringen vidare i sina strävanden att
trygga maktutövningen. En första följd på regeringsutövningens område blev en lag av
den 31 mars, vari samtliga lantdagar beordrades att ombilda sig enligt marsvalets siffror.
Den 7 april följde en ny lag med en än mera omfattande »Gleichschaltung» i sikte. I
samtliga tyska länder med undantag av Preussen utnämndes riksståthållare, vilka i sin tur
skulle utnämna och avskeda regeringspresident och övriga medlemmar av ländernas
regeringar. Riksståthållarna, som skulle utnämnas för en lantdagsperiod i sänder, skulle på
rikskanslerns förslag kunna avsättas av rikspresidenten. Riksståthållare för Preussen blev
rikskanslern. Med denna ståthållarlag förintades i ett slag de sista resterna av den tyska
delstatspartikularismen. »Mainlinjen» var övervunnen.
Medan reformerna i fråga om förhållandet mellan rike och länder rätt litet beaktats av
världsopinionen, ha systemskiftets verkningar inom förvaltningen så mycket mera
uppmärksammats. Utrensningen ur statsförvaltningen av ur den nya regimens synpunkt mindre
tillfredsställande element utsträcktes emellertid till enastående mått, i det att icke blott
»marxism» utan även »liberalism» utdömdes som antinationella åskådningar, vartill kom
förverkligandet av de antisemitiska principerna i så vid omfattning som »arierparagrafen»
innebär, d. v. s. med hänsyn till härstamning två led tillbaka. Redan innan hela riket omfat-
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
