Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrklig översikt 1934
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Biskop H. Ostenfeld, Danmark, (t. v.) och
ärkebiskop Lauri Ingman, Finland, båda avlidna
den 25 oktober.
Över hela Europa starkt
uppmärksammade Fanökonferensen, vars betydelse
avgjort måste betraktas som kyrkohistorisk,
även om den icke kom att få omedelbara
positiva resultat. Som opinionsbildare
betydde den så mycket mer. I
resolutionen riktade Ekumeniska rådet en maning
till de kristna kyrkorna i hela världen att
på nytt undersöka de problem, som
anknyta sig till förhållandet mellan kyrka,
stat och folk, uttalade vidare sin
övertygelse, att en kyrklig envåldsmakt, liksom
användande av våldsmetoder och
undertryckande av det fria ordet, äro
oförenliga med den kristna kyrkans sanna
väsen, och hemställde till den officiella
tyska kyrkoledningen (företrädd av
riksbiskop Miiller) om frihet för evangelii
förkunnelse och för det tryckta ordet, om ungdomens fostran i den kristna trons
grundsatser samt om skydd mot en med denna tro oförenlig världsåskådning. Till
sist uttalade rådet sin samhörighetskänsla med alla kristna bröder i Tyskland och
sitt beslut att uppehålla nära gemenskap med bekännelsesynoden därstädes.
I Fanökonferensen deltog bland andra en av den ekumeniska rörelsens ledande
män och mest betydande krafter, biskopen av Chichester, dr Bell, vilken efteråt
under några veckor uppehöll sig i Sverige.
Av speciellt intresse är den väckelserörelse, som, tänd av Oxford-Grupprörelsen,
under särskilt senare hälvten av år 1934 spred sig mer och mer i Sverige — hur
vida, kan icke uppges, alldenstund till rörelsens karaktäristiska drag hör, att den
arbetar i grupper i privatlivets helgd och endast under speciella omständigheter
framträder för offentligheten. Rörelsen syntes i Sverige särskilt ha nått
student-och prästkretsar. Av de något extrema drag, som på en del håll i utlandet
uppmärksammats hos vissa av Grupprörelsens anhängare, torde inga ha gjort sig märkbara i
Sverige.
Kurser och möten i uppbyggelsesyfte höllos i mycket stort antal under årets lopp,
framför allt under sommaren. Utom präst- och stiftsmöten utgjordes de bland annat
av missions- och diakonidagar, fortbildningskurser av skilda slag, kurser för lärare
och lärarinnor, söndagsskollärare, sjuksköterskor, medhjälpare i kyrkligt ungdoms-,
arbete m. fl., bibelstudiekurser samt ett otal kyrkliga ungdomskurser inom samtliga
landets stift. Den studerande ungdomen samlades till studentmöten — därav ett
nordiskt i Lillehammer — ledaremöten, gymnasist- och kamratmöten etc. Inalles
var deltagarantalet vid samtliga dessa till närmare 150 uppgående möten och kurser
mellan 18- och 19,000 personer, en siffra som stegrats med nära 50 % på de senaste
fem åren.
Svenska kyrkans mission fullbordade sitt sextionde arbetsår. Bland märkligare
händelser kan nämnas biskop Johannes Sandegrens invigning till sitt ämbete i
Tranquebar, Sydindien.
Den kuriösa striden om Franska skolan uppblossade på nytt i februari, då en
planerad attack av elakartat slag mot skolans föreståndarinna, M:lle Roullier, och
en av lärarinnorna, M:lle Goddard, i sista minuten avslöjades, men genom
ingripande av ecklesiastikministern och franske ministern i Stockholm, Gaussen,
omintetgjordes. En redogörelse för sakens utveckling lämnas i avdelningen »Vad sig
i riket tilldragit» 12/2.
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
