Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arbetsmarknaden 1934. Av redaktör Th. Swedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
längre möjligt för hänsynslösa arbetslag att iscensätta sådana rena
utpressningsaktioner mot hårt trängda byggmästare, som tidigare låtit så mycket tala om sig.
Detta ansågs i sin ordning medföra ett högst avsevärt förbilligande av
bostadsproduktionen, enär det från byggnadsmarknaden avlastade ett osäkerhetsmoment, för
vilket dittills måst skaffas täckning och som varit ett hyende för allsköns osund
spekulation på detta område.
Förutom byggnadsstriden var avtalstvisten mellan kommunalarbetareförbundet
och Stockholms stad samt en del andra större städer den enda konflikt, som under
årets förra hälft lät tala om sig. Efter en del misslyckanden visade det sig dock
möjligt att utan öppen strid få till stånd kollektivavtal med samtliga berörda
stadsförvaltningar. De nya avtalen medförde i stort sett en sänkning av de fasta
månadslönerna med 5 kr. och reducering av timlönen med 3 öre.
En arbetskonflikt, obetydlig med hänsyn till lokal omfattning och antalet
berörda arbetare men på grund av sin säregna beskaffenhet mycket
uppmärksammad, var den avtalsbrytande strejken vid Strebelverken i Västervik. Vid denna
verkstad, som sysselsätter halvtannat hundratal arbetare, bjöd verkstadsledningen
en arbetargrupp ett ackordspris, som ansågs vara för lågt. Detta gav signalen till
strejk. Arbetsgivaren vände sig till arbetsdomstolen, som förklarade strejken
olaglig och senare dömde de strejkande till skadestånd. Arbetarna förklarade sig så
småningom beredda att återgå men endast i samlad trupp eller åtminstone i tur
och ordning efter anställningstidens längd. Detta krav ville arbetsledningen icke
bifalla, då den ansåg, att avtalsbrytande arbetare icke böra tillåtas föreskriva
villkor för sitt återinträde i arbetet. Då de syndikalistorganiserade arbetarna vägrade
att respektera arbetsdomstolens utslag, rekvirerade verkstadsledningen arbetskraft
från den offentliga arbetsförmedlingen. Arbetslösa verkstadsarbetare hänvisades
i vanlig ordning till det erbjudna arbetet, och då de icke vågade bryta blockaden,
ehuru denna tillkommit utan vederbörande fackförbunds tillstånd och innebar
ett uppenbart trots mot arbetsdomstolen, blevo de enligt gällande bestämmelse
avstängda från sitt arbetslöshetsunderstöd.
Snart överskred antalet på detta sätt avstängda arbetslösa tusentalet, och det
såg ett tag ut, som om ett hundratal okynnesblockerande syndikalister skulle kasta
över ända hela den av statsmakterna ordnade arbetslöshetshjälpen. Därigenom att
verkstaden så småningom fick sitt behov av arbetskraft tillgodosett och
tillbaka-kallade arbetarerekvisitioner undveks visserligen en sådan tillspetsning av
konflikten. Med den omständigheten, att ett 20-tal av de olagligt strejkande
verkstadsarbetarna tillhörde metallindustriarbetareförbundet och att detta ej ville eller
kunde förmå dem att bryta den olagliga strejken, innebar självfallet en obehaglig
situation i första hand för detta landets största fackförbund men även för
fackföreningsrörelsen i dess helhet. Arbetet vid verkstaden fortsattes med nyanstäUd
arbetskraft, men blockaden var ännu vid årets slut icke avblåst.
En annan, mindre vanlig blockadhistoria lät senare under året åtskilligt tala
om sig, enär den, ehuru från helt andra utgångspunkter, likaledes var ägnad att
belysa de avarter, till vilka fackföreningarnas gamla kampmedel börjat urarta. I
huvudstaden hade på initiativ och under ledning av syndikalistiskt organiserade
byggnadsarbetare bildats ett antal kooperativa byggnadsföreningar, vilka utförde
stora husbyggen såväl i egenskap av entreprenörer som även på spekulation. I
dessa senare fall, då byggnadsföreningarna alltså uppträdde som sina egna
byggherrar, finansierades företagen på så sätt, att de vid byggena anställda
föreningsmedlemmarna tecknade andelar genom att låta en del av arbetsförtjänsten innestå.
De på vanligt sätt organiserade byggnadsfackföreningarna, vilka började anse sina
självtagna anspråk på arbetsmonopol hotade, togo denna andelsteckning, vilken
de betecknade som arbetslönesänkning, som anledning till en blockadaktion. Ini-
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
