Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norden 1934. Av redaktör Ejnar Fors Bergström - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omöjligheten att etablera något verkligt samarbete mellan det missbelåtna och
rebelliskt sinnade bondepartiets 23 stortingsmän och arbetarpartiets 69. Hade
Norges arbetarparti haft samma prägel som de socialdemokratiska partierna i Sverige
och Danmark, så hade kabinettet Mowinckels dagar säkerligen varit räknade. Nu
nedlade flera gånger bondepartiets ledare, förre statsminister Hundseid, i elfte
timmen sitt bart huggande svärd, när han ständigt på nytt övertygades om, att
arbetarpartiet och ingen annan skulle gagnera på exekutionen. De nödtvungna
stillestånden ökade icke de vänskapliga känslorna, och vid årets utgång var den
politiska krisen aktuell lika väl som vid dess ingång.
Den bristande sammanhållningen i stortingets knappa borgerliga flertal fick
redan ett eklatant uttryck, när arbetarpartiets parlamentariske ledare
Nygårds-vold i januari valdes till stortingspresident i stället för högerledaren, den avgående
stortingspresidenten Hambro, vilken bondepartiet ej kunnat svälja på grund av
divergenser i Grönlandsfrågan — Hambro avsade sig halvannan månad senare
partiledarskapet och efterträddes av fabrikör Johan H. Andresen.
För det nyvalda stortinget utvecklade venstreregeringen sin syn på sin
parlamentariska ställning i en skriftlig redogörelse, vari det meddelades, att ministären
skulle ha avgått, om nyvalen skapat majoritet för en ny regering, men att den nu
avvaktade stortingets ställningstagande. Under trontalsdebatten yrkade
bondepartiets ledare på bildande av en borgerlig samlingsregering och framlade förslag om
ett uttalande av stortinget i denna riktning, men tvingades att återtaga detta förslag,
när statsministern förklarade, att om förslaget finge bondepartiets anslutning och
arbetarpartiet avgåve sina röster för sitt förslag till misstroendeuttalande,
regeringen skulle träda tillbaka och hänvisa frågan om den nya regeringens bildande
till ledaren av arbetarpartiet i stortinget. Arbetarpartiets misstroendeuttalande
avslogs med 80 röster mot 69 och Mowinckel stod kvar för rusthållet — ensam
men, som han försäkrade, beredvillig till sakligt samarbete.
Efter denna dust i januari satt han säker i sadeln till i slutet av februari, då
han ställde kabinettsfråga på, att ett inflatoriskt förslag från arbetarpartiet i en
konverteringsfråga skulle avslås, och vann med blott 72 röster mot 65 — fyra
borgerliga, av vilka två av bondepartiet, hade anslutit sig till arbetarpartiets tanke,
att Norges bank helt simpelt skulle ställa 65 millioner till disposition för att täcka
några statslån, som regeringen velat konvertera. I mars började rykten cirkulera
om ny regeringskris, sedan bondepartiets radikala flygel omöjliggjort en allmän
borgerlig utskottskompromiss om kristidsprogrammet. Det talades om, att de
radikala bönderna skulle kunna enas med arbetarna om både räntelättnader och
skydd mot tvångsindrivning av skulder, men när bönderna började tala om
artificiell prishöjning för jordbruksprodukter, i främsta rummet gällande smöret, drog
sig arbetarpartiet bestämt ur leken, och Mowinckel var räddad för tredje gången.
Bönderna satte namn under en kristidskompromiss, som i stort sett
överensstämde med den ursprungliga regeringspropositionen och som skulle kosta cirka 40
millioner — arbetarpartiet ville ge ut 140 millioner till olika slag av kristidshjälp.
En ny urladdning följde, när regeringen i juni lade fram sitt förslag om stöd
åt jordbruket. Norges bondelag hade i maj i en framställning till statsmakterna
gjort gällande, att en fjärdedel av jordbrukarna redan befunne sig i en hopplös
situation och att det för en annan fjärdedel blott var en tidsfråga, när dess läge
skulle bli lika hopplöst. Bönderna krävde utjämnande av levnadsstandarden
mellan land och stad, effektiv bromsning av kraftfoderimporten, sänkning av Norges
Banks diskonto, att valutan inte skulle hållas uppe med konstlade medel utan
överensstämma med »landets bärkraft», att räntenivån för jordbrukslån skulle
nedsättas ytterligare och att bondelagets förslag om ett skuldregleringsinstitut skulle
genomföras i sin helhet. »Om detta icke sker, kan resultatet bli, att lantbefolknin-
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
