Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teknisk revy 1935. Av civilingenjör Frithiof Holmgren - Elektroteknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
täcktes av en metalliserad pappersremsa av samma slag som den första och
fasthölls med ett halvrunt fosforbromsband, försett med överdrag av en lättsmält
legering. Så blymantlades kabeln, varvid bromsbandet samtidigt fastlöddes vid
blymantelns innervägg. Härigenom erhölls ett spiralformigt mellanrum mellan
blymantel och kabelisolation, avdelat i två rum av den perforerade remsan.
Blymanteln armerades med omagnetiskt metallband. Det yttre rummet fylldes med
impregneringsmassa, det inre med en indifferent gas av 12 at, varefter kabeländarna
förseglades. Efter förläggning sjönk massan ned och fyllde undre hälften av såväl
inre som yttre spiralrummet, som blev avdelat i fickor, så att varje »gänga» fick
undre delen fylld med massa och den övre med gas. Då varje »gänga» bildade ett
slutet rum, förhindrades axiala strömningar vid utvidgningen genom uppvärmning
såsom vid oljekablar; i stället komprimerades gasen. Vid 33 kW ernåddes ingen
ekonomisk vinst, endast lägre vikt på kabeln. Vid 66 kW och däröver blev priset
lägre. Firman levererade 12 kablar för 150 kW. Prov visade, att kabeln höll sig
stabil i joniseringsavseende.
Till Uppsala universitet levererades en elektromagnet med koniska polskor av
58 cm diameter med magnetspolar för totalt 500,000 ampervarv, vägande 33 t för
en effekt av 140 kW kontinuerligt. Magneten var vattenkyld och vilade på en
rullanordning, sådan att magnetaxeln kunde inställas vertikalt och horisontalt eller
däremellan. Motsvarande franska magnet vägde 120 t. Uppsalamagneten
karakteriserades av att induktionen avtog från polskon mot polplattan på grund av den
koniska kärnan.
Fysikern Bol vid den stora holländska lampfabriken Philips laboratorier
utvecklade en gasurladdningslampa med kontinuerligt spektrum och nästan vit lysfärg
genom att vid urladdningen öka kvicksilverlampans tryck till 250 at, då avståndet
mellan två kvicksilveratomer endast blev några få gånger atomdiametern, vilket
gjorde spektrallinjerna mycket bredare, varjämte man fick ett rött band. Man
använde tjockt kvartsglas och insmälte metalltrådarna i flera glassorter med jämnt
avtagande utvidgningskoefficient. Genom anordning av vattenkylning kunde man
avsevärt stegra effekten, nämligen till 600—700 W/cm urladdningslängd.
Spänningen berodde av trycket och kunde uppgå till 600 W/cm elektrodavstånd. En
kolbågslampa hade en ljustäthet av c:a 1,800 nlj/cm2 under det att en
högtryckskvicksilverlampa med 2 cm urladdningslängd hade en ljustäthet av 40,000 nlj/cm2.
Ljusutbytet uppgick till 55 lm/W. Värmekapaciteten var så liten, att man kunde
ersätta den roterande bländaren, som bryter ljuset ungefär halva tiden, med en
mekanism, som gick synkront med periodtalet.
Telefunken utbildade en centralantenn för radiomottagare i större hyreshus,
som omfattade en utomhusantenn med centralförstärkare och fördelningsnät.
Masterna, av trä, nådde 10 m över hustaket, och härigenom kom tråden utanför
störningar från gatans maskiner och apparater. Nedledningen var speciell med
ytterst liten kapacitet och jordat metallskydd mot störningarna. Den gemensamma
förstärkaren var en trerörsapparat för 70 W, ansluten till växelströmnätet och
försedd med kopplingsur för att ej slitas för mycket. Fördelningsledningarna voro
av samma slag som nedledningen. Tyska riksposten utförde en ambulerande
televisionssändare med tjugo tunga diesellastvagnar. Bilderna indelades av en
Nipkowskiva i 10—40 tusen bildpunkter, och transmissionshastigheten var en million
punkter per sekund, vartill erfordrades ett frekvensband om ± 5,000 kc mot ± 10
för telefoni. Våglängden för sändaren var 7 m. Som mottagare användes Brauns
rör. Räckvidden av en dylik sändaranläggning var 150—200 km, så att för hela
Tyskland erfordrades 25 sådana anläggningar. Nya högfrekvenskablar
konstruerades för anslutning till mottagarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
