Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norden 1935. Av redaktör Ejnar Fors Bergström - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jordbruksfrågorna och den därmed nära förbundna valutaregleringsfrågan
fortsatte att tilldraga sig huvudintresset. Redan i april hade det talats en del om att
under ledning av L. S., Landbrugernes Sammenslutning, organisera ett bondetåg
till Köpenhamn för att begära Staunings huvud på ett fat, avlysning av de
exekutiva auktionerna samt åtskilligt annat under hot om att eljest organisera en
produktionsstrejk. Det var dock först den 29 juli, som cirka 30,000 bönder trampade
in på Amalienborgs slottsplats för att i inte så litet hotfulla ordalag frambära sina
krav till kung Christian. Dessförinnan hade emellertid en del annat hunnit ske
på den agrarpolitiska vädjobanan. Regeringen hade inkallat den även med politiskt
inslag försedda Landbokommissionen till behandling av en serie lantbruksfrågor.
I riksdagens permanenta valutautskott hade partierna i olika form uttalat sig för
nya stödåtgärder för spannmålsodlingen. Landbokommissionen hade med de fyra
stora partiernas goda vilja samlat sig kring ett förslag, som bl. a. gick ut på
införande av en ny prisreglerande, glidande införselavgift på spannmål, även råg,
vars avkastning skulle fördelas mellan alla mindre jordbrukare.
Kreditföreningarnas 4% och 5 procents obligationsserier skulle icke få utbjudas på nytt, och
det skulle sörjas för, att penninginstitutens inlåningsränta, som efter utlöpandet
av räntebegränsningsbestämmelserna den 15 juli höjts % procent, icke skulle
ytterligare stegras. Slutligen hade urtima riksdag inkallats till den 31 juli för att
behandla förslaget till spannmålsreglering. Bondetåget undgick sålunda med nöd
och näppe att i Köpenhamn träffa på den samlade riksdagen.
I gengäld fick bondetåget den 29 juli finna sig i att hos konung Kristian även
möta statsministern, till vilken monarken hänvisade. När konungens ord sedan
upplästes på slottsplatsen hälsades de med isande tystnad, den programenliga
kungssången uteblev, bönderna vägrade att skingra sig enligt polisens order,
förrän de mottagit statsministerns besked, hotfulla anföranden höllos av den ene
brandtalaren efter den andre, och när Stauning sedermera svarat, att bondetågets
krav skulle tas upp till övervägande men att inga bestämda löften kunde ges och
allra minst om avgörande inom en av L. S. stipulerad tidsfrist, hälsades hans
förklaringar med hånskratt. Innan deltagarna åtskildes, gåvo de det s. k.
erhvervs-udvalget i uppdrag att fullfölja aktionen och lovade att icke vika, om det blev
fråga om kraftåtgärder.
På ett par tre dagar hade urtiman genomfört spannmålsregleringen för att
sedan ta ferie, men därmed hade blott i viss mån ett av bondetågets många krav
gått i uppfyllelse. En L. S.-deputation fick sedermera tillfälle till förhandlingar
med partierna och regeringen, men då dessa icke ledde till önskat resultat, beslöt
rörelsens ledning att göra allvar av hotelserna om påtryckning. Man avstod dock
från tanken på produktionsstrejk och beslöt i stället att med bistånd av många
andelsföretag etablera en s. k. valutastrejk, vars innebörd var, att utländska
lik-vider för dansk jordbruksexport icke skulle ställas till valutacentralens förfogande
— som ett yttersta steg i denna riktning rekommenderades att giva de utländska
kunderna en avsevärt förlängd kredit vid nya affärsuppgörelser. Från
myndigheternas sida möttes strejkutskottet med en förklaring om, att de tilltänkta
åtgärderna låge utanför lagens råmärken, och till sist förklarades aktionen olaglig även
domstolsvägen. Nationalbanken, som redan i slutet av augusti bemött strejkhotet
med att höja diskontot, visade sig utan större svårigheter kunna bemästra
strejken. Erhvervsudvalget avblåste därför inför höstens val t. v. hela aktionen.
Även i städerna fanns missnöje med valutaregleringen. Den rigiditet som
onekligen måste vidlåda systemet — det kan som exempel anföras att blott tre procent
av tillgänglig valuta kunde avses för nytillkomna valutasökande —, frestelsen att
på extralegal väg kringgå detsamma, den oundvikliga tvångsregleringen av
levnadsvanor, varom bl. a. importförbudet på svenska lingon erbjöd ett vittnesbörd^
3391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
