Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Annus Medicus 1936. Av professor Torsten Thunberg - "Svenska sjukan"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för någon mansålder sedan synes ha inträffat med barnförlamningens smittämne.
Det första kända epidemiska uppträdandet av denna sjukdom skedde på
1880-talet i Umeåtrakten, där doktor Bergenholtz iakttog en epidemi på 18 fall. Mer
bekant blev sjukdomen först genom den Stockholmsepidemi å 44 fall år 1887, som
beskrevs av professor Medin. Så följde under slutet av 1800-talet ett antal små
epidemier i de skandinaviska länderna, varefter i Sverige den stora epidemien av år
1905 uppblossade. Sjukdomen, som hittills haft mer lokalt intresse, fick
hädanefter betydelse för allt flera länder. Den gick fram över Ryssland, den härjade i
Centraleuropa, den fördes av emigranter till Förenta staterna och Kanada. Den
nådde Australien, Nya Zeeland, Patagonien och Sydafrika. Den är numera
allmänt spridd i trakter med kallt eller tempererat klimat och uppträder även i
tropikerna, såsom belyses av bifogade världskarta, där dubbelstreckade områden
angiva, att sjukdomen har epidemisk form, enkelstreckade att den uppträder mer
tillfälligt med ströfall. Kartans vita fläckar betyda antingen obebodda regioner
eller sådana, från vilka rapporter saknas.
I och med att »svenska sjukan» blev en världssjukdom, blev den föremål för ett
intensivt forskningsarbete, uppburet av vetenskapsmän av skilda nationer. Svensk
insats på området har alltid varit betydande och vunnit största erkännande. Det
var emellertid Landsteiner och Popper i Wien, som först lyckades överföra
sjukdomen på apor och därigenom möjliggjorde ett laboratoriemässigt studium av
den. Det ligger mycket i påståendet, att i kampen mot våra infektionssjukdomar
segern redan vinkar i och med att det lyckats efter behag reproducera en
sjukdom på laboratoriets försöksdjur och på dem studera dess yttringar, betingelser
och behandlingsmetoder. Särskilt ha försöken på den apsort, som bär namnet
Macacus rhesus, varit mycket givande.
Yi veta nu, att poliomyelitens smittämne hör till de osynliga virusformerna.
Det är alltså bundet vid livselement så små, att det ej lyckats att göra dem synliga
ens med våra starkaste mikroskop. Det har dock lyckats att ganska noga
bestämma smittämnets storleksgrad genom filtreringsförsök med filtra av växlande
porstorlek. Sjunker porstorleken under en viss gräns, går smittan ej igenom, och på
detta sätt har man kommit till den slutsatsen, att poliomyelitsmittans livselement
ha en diameter på 8—12 milliondels millimeter.
Det är också genom försök på apor, som det klarlagts, att nässlemhinnan
representerar den förnämsta, kanske den enda inträdesporten för virus. Att smittan så
småningom tar fast fot i ryggmärgen, är sedan länge känt. Med en uppslamning
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
