Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från världsrymdens djup till atomernas inre. Av Ansgar Roth - Solens planeter — frukten av en enlevering? - De kosmiska strålarnas gåta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kelmoment» — hastighet gånger avstånd gånger massa — som dittills varit
stötestenen för alla hypoteser för solsystemets uppkomst fr. o. m. Kant-Laplace’s berömda
nebulosateori. Någon fullt tillfredsställande förklaring gav emellertid inte heller
den nya teorien.
Solförmörkelsen den 19 juni, som var total inom ett smalt bälte från Grekland
till norra Japan, observerades av ett 40-tal expeditioner med växlande framgång.
Tre unga astronomer, som rest med lastbil från Lund till Kaukasus för att iakttaga
fenomenet, sågo till följd av regn tyvärr inte en skymt av den förmörkade solen.
Vid Ak-Bulak i Sibirien, där bl. a. en stor expedition från Harvard slagit läger,
var vädret idealiskt. Flera hundra spektrogram erhöllos, som visade nya linjer
i den infraröda delen av solens alltjämt odechiffrerade koronaspektrum.
Den stora spegeln för det nya jätteteleskop, som skall uppställas på toppen
av Mount Palomar i södra Kalifornien, fraktades från Gorming i staten New York,
där glaset gjutits, med ett extratåg till Pasadena, där slipningen påbörjades. Tåget
framfördes med en hastighet av endast 40 km. i timmen och blott vid dagsljus, så
att transporten tog en tid av 16 dagar. Glaset till spegeln, som får en diameter
av fem meter, väger 18 ton. Spegeln, som belägges med aluminium, beräknas
samla minst fyra gånger mera ljus än den stora Mount Wilsonreflektorn och torde
få en räckvidd av över en milliard ljusår. Tuben får en längd av 17 meter och
kommer jämte sina optiska delar att väga över 68 ton. Instrumentet som beräknas
stå färdigt i juli 1939, kostar cirka sex millioner dollar.
De kosmiska strålarnas gåta.
En originell hypotes för förklaring av de kosmiska strålarnas uppkomst föreslogs
av docent Hannes Alfvén vid prof. Siegbahns institution i Uppsala. Han antog, att
strålarna utgöras av laddade partiklar, som kretsa kring en stjärna under påverkan
av dess magnetfält. Om stjärnan är dubbel med en följeslagare av ungefär samma
storlek, komma partiklarna att accelereras på samma sätt som projektilerna i en
s. k. cyklotron — en apparat, som användes för sprängning av atomkärnor —- och
sluthgen slungas ut i rymden med en hastighet, som närmar sig ljusets. Den
kosmiska strålningen är sammansatt av komponenter med olika energi. De hårdaste
strålarna ha en energi av minst 100,000,000,000 elektron volt, och om denna strålning
består av elektroner, är hastigheten endast 0.35 cm/sek. mindre än ljusets (som
uppgår till nära 300,000 km/sek.).
Det var svårt att förklara uppkomsten av strålar med så otrolig energi. Millikan
antog för några år sedan att de härrörde från »atomernas födelseskrik» vid syntesen
av tyngre grundämnen ur lättare, medan Jeans trodde att det tvärtom var deras
»dödsskrik» man hörde. Men ingendera förklaringen var tillfredsställande. Baade
och Zwicky antogo, att den kosmiska strålningen uppstod vid utbrottet av
super-novor, och denna hypotes fick den 20 maj en åtminstone skenbar bekräftelse, då
flera apparater — ionisationskammare och räknerör — enligt prof. J. Clay i
Amsterdam samtidigt visade en plötslig stegring med c:a 10 proc. i ultrastrålningcns
intensitet, som i juni sedan åter avklingade på samma sätt som för en no va.
Att strålningen verkligen har kosmiskt ursprung, framgick bl. a. av den av Clay
först påvisade latitudeffekten, som visar att strålarna bestå av laddade partiklar,
vilka avböjas i jordens elektromagnetiska fält redan långt ute i rymden. Arten
av dessa partiklar var svår att konstatera, då de primära strålarna vid inträngandet
i jordens atmosfär först ge upphov till ytterst hårda fotoner (ljuskvanta), vilka
sedan i sin tur alstra negativa och positiva elektroner, som ofta uppträda i form
av »skurar». Det var för övrigt vid studiet av dessa fenomen som dr Carl Andcr-
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
