- Project Runeberg -  Svenska Dagbladets Årsbok / Fjortonde årgången (händelserna 1936) /
196

(1924-1944)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1936. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

—, Ivar Kåge, Olof Winiiersträiid och Frank Sundstrorn. Teaterns stora
publikframgång blev dramatiseringen av »Gösta Berlings saga». Även om pjäsen mer var
en följd tablåer än ett sammanhängande drama, hade dock överraskande mycket
av romanens genialiska ursprunglighet och odödliga tjusning räddats över till
scenen. Och framförandet var genomgående gott, från Tora Tejes magnifika
majorska, Uno Hennings varma och ungdomliga Gösta Berling och Sigurd Walléns
skrockande, falskt gemytliga Sintram till Hjördis Pettersons perfekt mamsellaktiga
Ulrika Dillner och hela raden av väl karakteriserade kavaljerer. Vårens näst sista
program var »Romeo och Julia» med Lars Hanson som en ambitiös, men knappast
tillräckligt lyrisk ocli ungdomlig Romeo och Inga Tidblad som en blond och poetisk,
fast väl spröd Julia; bland birollerna fäste man sig främst vid Gabriel Alws
ypper-lige Mercutio. Spelterminen avslutades med Marcel Achards eleganta komedi
»Kokosnöten», som bl. a. hade en tacksam roll för Olof Winnerstrand.

Kring första maj kom så den rad gästspel av främmande ensembler, som utgjorde
en av teaterårets stora händelser. Av Suomen Kansallisteatteris uppträdande fick
man kanske inte så stort utbyte, därtill lade språket alltför stora hinder i vägen;
vad man minns är främst Henny Valjus som Liisa, den blinda flickan som i Kivis
»Yö ja päivä» återfår sin syn. Desto större nöje beredde Det Kongelige Teaters
gästspel, även om repertoaren knappast stod på lika hög nivå som skådespelarnas
och regissörernas insats. Att räkna upp de sex föreställningarnas åtta pjäser skulle
ta alltför stor plats; det får räcka med en erinring om Johannes Poulsens
storartade spel som den döende skådespelaren i Heibergs »En Sja^l efter D0den» —
ett enda fastage av oäkta patos och kroppsligt och själsligt dödkött —, om samma
aktörs skrämmande dr Vitus i Gandrups »Munken gaar i Enge» och om det
strålande framförandet av Holbergs »Den Stundesl0se».

Hösten medförde knappast för Dramaten lika vackra konstnärliga segrar som
våren, främst beroende på pjäsvalet. Inledningsprogrammet utgjordes av en virrig,
pratsam och ganska odräglig Shaw-komedi »Miljonärskan», vilken följdes av Gaston
Batys dramatisering av Dostojevskis »Brott och straff». Denna är skickligt gjord,
även om intresset väl starkt förskjutits från den inneboende, demoniska mystiken
till den yttre spänningen. Detta intryck förstärktes av att Lars Hanson i sin tolkning
av Raskolnikov åtminstone i midertecknads tycke alltför mycket underströk de
neurasteniska dragen på bekostnad av den intellektuella fanatismen och av att
Rune Carlstens ypperliga undersökningsdomare med den falska bonhommien och
den skarpsynta människokunskapen bakom en slätkammat enfaldig mask kom
förhörsscenerna att få starkaste reliefen. »Fiskare, människofiskare», ett svenskt
original av Tage Stam, var ett kraftfullt, fast ojämnt allmogedrama, där man bland
skådespelarna mest fäste sig vid Hilda Borgström, Georg Blickingberg och Gunnar
Olsson. Calderons komedi »Spökdamen», som följde härnäst, verkade trots utsökt
uppsättning och utmärkt spel särskilt av Märta Ekström i titelrollen alltför mycket
museipjäs för att kunna roa på ett naturligt sätt. I Strindbergs »Brott och brott» fick
man sedan nöjet att återse fru Bosse i en stor roll, som Henriette; ingen behärskar
dock den speciella Strindbergsstilen som hon. Uno Henning som Maurice och Ivar
Kåge som Adolphe gjorde också sitt bästa, vilket är mycket gott, för att vinna
publikens sympatier för en osympatisk pjäs. Som jul pro gram framfördes slutligen en
dramatisering av »Fridas visor». Något skådespel blev denna knappast, därtill
lämpar sig Birger Sjöbergs opus alltför litet för dramatisk behandling. Att
föreställningen dock beredde ett visst nöje berodde på Gabriel Alws intelligenta föredrag av
de inlagda visorna, på det goda spelet med Anna Lindahl som en förtjusande Frida
och Sture Lagerwall som den propre bodbetjänten och framför allt på den saftiga
och roande tidsfärgen hos Rune Garlstens regi och Sven-Erik Skawonius’
dekorationer.

Vasateatern hade ett oroligt år. Namnen både i direktionen och bland
skåde-196

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:26:27 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svda/1936/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free