Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inbördeskrig i Spanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
insurgenterna. Den 1 augusti kände sig också franska regeringen föranlåten att till
de engelska och italienska avlåta förslag om noggrant iakttagande av gemensamma
bestämmelser om nonintervention. England ställde sig gynnsamt till förslaget, och
Rom gillade det i princip, men gjorde sin hållning beroende av Rysslands
ställningstagande. Sovjet hade på allt sätt understött Spaniens röda med krigsmateriel. Det
förklarade sig emellertid i princip gå med på förslaget. Den 9/8 uttalade sig även
Tyskland för detsamma. Belgien, Holland och Tjeckoslovakien, som även tillfrågats,
hade tidigare uttalat sig i samma anda.
Under augusti fördes striderna med växlande lycka. Hetast rasade de vid Valencia,
Murcia och Granada. Rebellerna, som i början voro underlägsna i luften,
tillkämpade sig småningom överlägsenhet på detta område. Den 25/8 bombarderade de
flygfälten vid Madrid med 21 nya Junkermaskiner. Om Irim utkämpades synnerligen
häftiga strider, men det förblev rött ännu vid månadsskiftet. Under de sista dagarna
i augusti föreslog Frankrike tillsättande av en permanent koordinations- och
kontrollkommitté, som skulle övervaka noninterventionsöverenskommelsens efterlevnad.
Kommittén ifråga skulle bestå av vederbörsnde staters diplomatiska representanter
i London, där kommittén också skulle ha sitt säte.
De rödas motgångar vid fronten föranledde 4/9 regeringen Girals fall.
Halvkom-munisten Largo Caballero bildade nytt kabinett med del Vayo som utrikesminister.
Regeringsskiftet kunde emellertid icke förhindra Iruns fall den 4/9. Därigenom var
den direkta förbindelsen mellan Frankrike och den norra röda gruppen bruten.
Samtidigt vunno nationalisterna en betydelsefull framgång vid Talavera, där
främlingslegionens huvuddel pressade sig fram mot Toledo. Följande dag togo
insurgenterna Fuenterrabia och Guadeloupefortet. Den 13/9 besatte överste Yauges efter heta
strider San Sebastian. Borgen Alcazar vid Toledo, som i 63 dagar hjältemodigt
försvarats av lusen insurgenter — kadetter, soldater och frivilliga — mot de rödas
ihållande angrepp, sprängdes 18/9 delvis i luften av de röda genom en under borgen
anbragt mina. Våldsamma strider pågingo dock fortfarande i ruinerna, enär
kadet-terna ej ville ge sig. Den 22/9 erövrade överste Yagues Maqueda 33 km. nordväst
om Toledo och trängde följande dag in i sistnämnda stads förorter. Fem dygn
senare intogo nationalisterna Toledo och undsatte Alcazars försvarare. Under tiden
hade insurgentringen kring Madrid alltmer hopdragits. Livsmedelsbrist rådde i
staden, och den röda terrorn tog sig uttryck i massavrättningar och privata mord.
I Barcelona övertog 29/9 en delvis anarkistisk proletärregering — den första av
sitt slag i Spanien — makten i Katalonien och började förverkliga sitt program.
Vid månadsskiftet stod insurgenternas avantgarde vid lllesca, tre mil från Madrid,
medan en annan kolonn ryckte fram mot Escorial och en tredje hotade att avbryta
järnvägsförbindelsen mellan Madrid och Valencia vid Aranjuez. Den 8/10 började
Madrid utrymmas, sedan nationalisterna tagit en hel rad viktiga orter kring staden.
Fjärran från fronten utkämpades samtidigt heta retoriska fejder i den engelska
huvudstaden, där det så kallade interventionsutskottet samlats för att behandla
diverse ärenden, som förelagts detsamma, däribland klagomål från Madridregeringen
rörande brott mot interventionsöverenskommelsen från olika makters sida och den
störste furnissören av folk och krigsmateriel till Spanien Sovjetrysslands
anklagelser mot Tyskland, Italien och Portugal för brott mot interventionsavtalet. Hetsiga
meningsutbyten, som stundom urartade till fullt gräl, förekommo vid upprepade
tillfällen mellan nämnda makters och Sovjets representanter. Några positiva resultat
nåddes emellertid ej, trots det myckna ordandet, och leveranser av folk och vapen
pågingo som förut mer eller mindre öppet.
Den 17/10 inryckte insurgenterna under befäl av överste Alonzo i Oviedo och
undsatte dess lilla garnison, som i tre månader uthärdat de rödas belägring, samt
nådde förbindelse med general Arandas trupper. Den fortsatta framryckningen mot
Madrid föranledde 20/10 president Azana att fara till Barcelona, dit han följdes av
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
