- Project Runeberg -  Svenska Dagbladets Årsbok / Femtonde årgången (händelserna 1937) /
158

(1924-1944)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stjärnor och molekyler. Av Ansgar Roth - Solens närmaste grannar i rymden - Den mörka materien i Vintergatan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

av 12 parsek. Nära halva antalet äro
dubbla, en stjärna t. o. m. tredubbel •—
vilket visar att sammansatta system äro
ytterst vanliga i stjärnvärlden. Fyra
stjärnor äro »vita dvärgar», vilka
kännetecknas av en fantastiskt stor täthet.
Denna egendomliga typ av stjärnor,
vilka antagas befinna sig i ett degenererat
tillstånd, torde sålunda vara allmänt
förekommande i Vintergatan. De röda
dvärgarna äro särskilt talrika.

Den mörka materien i Vintergatan.

Professor Harold C. Ureij, Newyork.

Ännu för tio år sedan ansåg man, att
någon nämnvärd absorption av ljuset
icke äger rum i världsrymden. Man
trodde nämligen, att en dylik
absorption måste vara selektiv, d. v. s. olika
stor för olika våglängder, så att
avlägsna objekt i medeltal skulle te sig rödare
än mera närbelägna; men någon dylik
effekt kunde man inte konstatera.
Senare kom man emellertid underfund
med att någon rödfärgning inte
uppstod, om den absorberande materien
utgjordes av fasta partiklar, vilkas genomskärning var tre gånger ljusets våglängd
eller större. Ungefär samtidigt fann R. J. Trumpler vid Lickobservatoriet, att en
rödfärgning verkligen äger rum för avlägsna objekt i närheten av Vintergatans
mittplan. Denna effekt studerades bl. a. av docent Carl Schalén i Uppsala, som
fann, att absorptionen i Vintergatsplanet förorsakades av metalliska partiklar
med en genomskärning av cirka 0,000 1 mm.

Det ljusfördunklan de skiktet, som antages ha en tjocklek av 600 parsek eller mer
kring Vintergatsplanet, åstadkommer en så stark absorption, att den centrala delen
av stjärnsystemet är fullständigt skymd. Solen är belägen nära vintergatsplanet,
men avsevärt närmare periferien än centrum, med påföljd att halva antalet av alla
stjärnor i Vintergatan äro osynliga från vår utkikspunkt t. o. m. i de starkaste
tuber. Härigenom förklaras också det faktum att endast ett fåtal av de
extra-galaktiska, d. v. s. utanför Vintergatan befintliga, nebulosorna förekomma inom en
20—30 grader bred zon kring vintergatsplanet, medan de i övrigt äro likformigt
fördelade över hela himlen.

Så länge man inte räknade med en absorption, fick man för stora värden på
avstånden i universum och kom därigenom till slutsatsen, att vårt eget
stjärnsystem var långt större än andra angränsande bildningar av samma slag, t. ex. den
bekanta spiralnebulosan i Andromeda. Om man tog hänsyn till ljusets absorption,
så reducerades de kosmiska måtten i hög grad. Vårt stjärnsystem bildar en mot
mittplanet starkt avplattad lins med en diameter av cirka 30,000 parsek (90,000
ljusår), och hela systemet befinner sig i rotation kring ett centrum, beläget i
riktning mot Skyttens stjärnbild på ett avstånd av omkring 10,000 parsek från solen.
Systemets massa uppskattas till 100 milliarder gånger solens, och
rotationshastigheten uppgår på solens avstånd till ung. 300 km/sek., motsvarande ett varv på
200 millioner år.

158.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 17:34:21 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svda/1937/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free