Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1937. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr. v.: Lars Egge och Ritva Aro i »Kejsarinnan Maria Theresia» på Stora Teatern i Göteborg,
Martin Ericsson, Elsa Carlsson och Robert Johnson i »Timmen H» pa Haisingoorgs
Stadsteater samt Sven Miliander och Maria Schildknecht i »Gengångare» på Göteborgs Stadsteater.
matiska pulsen, utom i ett par verkningsfulla scener, ganska matt, och friheten
från tendentiös överdrift och den ärliga viljan till rättvisa åt alla håll utgjorde
i stället styckets förnämsta styrka. Bland de över lag goda medverkande fäste man
sig främst vid Lars Hansons general, Olof Widgrens korpral och Carl Ströms
hjärtegode, pålitlige hedersman till kapten.
Ytterligare två av nationalscenens program företrädde tendensdramatiken. De
fyra första, ypperligt uppbyggda och sceniskt effektfulla akterna i Helge Krogs
Uppbrott verkar visserligen helt fria från aktuell tendens. De utgör ett
psykologiskt drama om egoismens, känslotorkans och hyperintellektualitetens
förbannelse; men i slutakten erinrar sig författaren vad hans frid tillhörer och serverar
en löst påympad, kollektivistisk sens moral. I stort sett tillhör dock Uppbrott det
bästa inom samtida skandinavisk dramatik; och framförandet med Tora Teje,
Gabriel Alw och Uno Henning i de trenne rollerna var nära nog idealiskt. Kjeld
Abells Eva gör sin barnplikt lämnade däremot aldrig åskådaren i tvivel om
författarens avsikter: den var ett något demagogiskt angrepp på familjen och
traditionen, delvis buret av frisk fantasi och fräckt humör, men som helhet avgjort
underlägset Abells Melodien som kom bort. Största glädjen beredde skådespelarna,
främst Inga Tidblad, som var en högst förtjusande Eva, och Lars Hanson, vars
Adam sken av rödlockig naivitet och glad gåpåaranda. Leck Fischers på
Vasateatern uppförda Vår egen tid behandlade också synnerligen aktuella ting:
nativitetsproblemet och fosterfördrivningen. Skulle man här tala om en tendens, var den
för omväxlings skull högeligen moralisk och samhällsbevarande; men i huvudsak
uppehöll sig författaren dock vid problemens rent mänskliga aspekter. Ett ojämnt,
delvis rent undermåligt framförande berövade dock hans intressanta och
oförskräckta stycke mycket av dess verkan.
Inget av dessa skådespel visade emellertid ett så levande, odogmatiskt och
195.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
