Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konstlivet i Sverige 1938. Av Gotthard Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig intressanta minnesutställningar av
relativt begränsat omfång över Carl
Skånberg och Anna Norstedt-Munthe.
Inför en modern konstnärsgärning,
kort men intensiv, ställde oss en
utställning av Inge Schiölers av en svår
sjukdom avbrutna produktion, där
denne unge konstnär framträdde som
en av de starkaste och samtidigt mest
förfinade koloristiska begåvningarna
inom sin generation. Axel Wallerts
och Einar Nermans retrospektiva
utställningar hade mera karaktären av
paraduppvisningar, den senares dock
mera blygsam och av ett särskilt
intresse genom de mindre kända
målningarna och kamratkarikatyrerna
från Parisåren omkring 1910.
Svårare är det att välja i
överflödet av separatutställningar, när det
gäller sådana, som icke haft till
avsikt att visa en hel konstnärsgärning
utan endast vad konstnären senast
åstadkommit. Utan att försöka någon
inbördes värdering av de olika
utställningarna anser jag det riktigast
att i denna årsöversikt främst nämna
sådana, som kunna betecknas som ett
genombrott för vederbörande konstnär eller visat nya linjer i hans
produktion. Ur bägge synpunkterna är det motiverat att nämna Kalle Hedbergs
stora och f. ö. i viss mån retrospektiva utställning, där denne våldsamme
och orolige sökare samlat sig till sin hittills starkaste ansats i ett par stora,
religiöst betonade figurkompositioner. Einar Jolins utställning var utan att ge
något egentligt nytt en av de konstnärligt starkaste han på länge
åstadkommit, Carl Ryds visade en utveckling mot ett alltmer juvelgnistrande
koloristiskt finsmide, och Birger Simonssons sista sommarskörd från västkusten kom
genom hans på hösten inträffade död att stå som ett slutackord till hans
livsgärning. Några av de mest betydande utställarna i »Färg och form» som Bror
Hjorth, Gideon Börje och Hugo Zuhr befäste i huvudsak sina tidigare positioner,
medan Gunnar Svensons utställning föreföll att beteckna ett definitivt genombrott
för denne försynte och förfinade kolorist, Johan Johanssons — den första i
Stockholm efter den stora genombrottsutställningen 1932 — blev en ny seger för
veteranen inom det moderna Skånemåleriet och Sven Jonsons — det första separata
framträdandet av den kanske mest förfinade konstnären inom Halmstadgruppen
— gav en sympatisk bild av modern surrealism. De tre syskonen Alexanderson,
Carl, Gustav och Märta, framträdde med en gemensam utställning, som framhöll
både släktskapen och särdragen i deras konstnärliga profiler. Lars Boethius
gjorde en intressant återkomst med sina mjukt måleriska skärgårdslandskap, och
både Bo Beskow och Helge Linden kunde räkna sina utställningar som
genombrott för en ambitiöst strävande konst, om också med olika utgångspunkter —
hos bägge var framför allt den koloristiska utvecklingen anmärkningsvärd. Av
debututställningarna blevo två ovanliga framgångar, Erie Gnistas och Olle Olssons.
Heimer Osslund vid liden för sin retrospektiva utställning
i Stockholm, mars 1938.
125:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
