Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Annus Medicus 1938. Av professor Torsten Thunberg - En ljusning i behandlingen av vår viktigaste sinnessjukdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mycken forskning. Det har gällt att
klargöra sjukdomens orsaker, att finna
behandlingsmetoder o. s. v. Resultaten av
ali här nedlagd möda ha länge varit
skäligen obetydliga. Följden blev åtskillig
skepsis mot resultaten över huvud taget
av dylik forskning. Skepsis mötte därför
också till en början den, som det senare
visat sig, värdefulla behandlingsmetod,
som härrör från Wien-läkaren dr Sakel
och som består i schizofreniens
behandling på särskilt sätt, med insulin.
Insulin är ju ett ämne, som bildas
i bukspottkörteln och som därifrån
upptages i blodet och spelar en viktig roll i
kroppens sockeromsättning. Avtar
kroppens insulinproduktion, förlorar kroppen
förmågan att omsätta tillfört socker, och sockersjuka blir följden, vilken sjukdom
emellertid med hänsyn till symptomen kan övervinnas genom insulininsprutning.
Man får emellertid akta sig att överdosera insulinet. Då omsättes det socker, som
cirkulerar i blodet, för snabbt, blodets »sockerspegel» sjunker, och som följd
härav uppträda farliga symptom av sockerbrist, särskilt ett livsfarligt,
dvallik-nande tillstånd, insulinkoma, ur vilket den insulinförgiftade blott kan väckas genom
tillförsel i tid av socker.
Den stora upptäckt, som skaffat dr Sakel världsrykte, är nu den, att
schizofrenien gynnsamt påverkas, ja helt kan botas genom en tillräckligt länge fortsatt kur
med insulininsprutningar, som därvid måste drivas så långt, att de framkalla koma.
Man kan fråga sig, hur det över huvud taget har kunnat falla någon in att
använda insulin i fall av sinnessjukdom och hur det varit möjligt att upptäcka
insulindvalans inverkan på schizofrenien.
Att insulin tillgripits vid vissa sinnessjukdomar är nu ej så egendomligt som det
i första hand kunnat synas. Många sinnessjukdomar åtföljas av motvilja mot
mat, ja av näringsvägran. Allmänt bekant är ju, att tvångsmatning understundom
måste tillgripas på sinnessjukhusen. Redan kort tid efter upptäckten av insulin
fann man, att en insulininsprutning. bland andra symptom, även alstrar stark
hunger. Vad låg då närmare till hands än att bekämpa kraftigare former av
aptitlöshet just med insulin och att bland annat använda medlet mot de
sinnessjukes näringsvägran, i hopp att den insulinframkallade hungern skulle driva den
sjuke till att spontant intaga föda?
Härför behövdes nu insulin i blott måttliga doser, och det är klart, att man
undvek kraftigare insulinbehandling med dess risker. Trots ali försiktighet och bland
annat på grund av olika individers olika insulinkänslighet blev insulinverkan då
och då kraftigare än avsett var. Det fruktade insulinkomat uppträdde, som då
emellertid genast behandlades med socker för återställandet av en
blodsockerspegel av normal höjd. Vid dessa tillbud gjordes nu den iakttagelsen, att det
oavsiktligt framkallade insulinkomat, när det gällde schizofreniker, kunde liksom lösa den
sjuke ur hans slöhetstillstånd, ur hans själsliga isolering. Men lälcarna voro så
inställda på åtgärderna att förekomma och behandla eventuell insulinförgiftning,
att iakttagelsen om komats gynnsamma inverkan på schizofrenien trängdes ur
uppmärksamhetens brännpunkt. Och det blev på en annan väg, som upptäckten
om insulinets verkan mot schizofreni gjordes.
Ungefär år 1930 hade en österrikisk läkare, doktor Manfred Sakel, börjat använda
Dr Manfred Sakel, Wien.
136:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
