Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inrikespolitisk översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
möttes på inbjudan av konung Leopold Oslostaternas utrikesministrar i Bryssel
för att stödja ett medlingsförsök i stormaktskonflikten, men detta strandade,
liksom också senare på hösten en trevare från konung Leopold och drottning
Wilhelmina, som de denna gång företogo på egen hand.
Utbytet av strävandena för ett nordiskt freds- och neutralitetsblock, vars tillvaro
egentligen blott markerades av regelbundet återkommande konferenser mellan
respektive utrikesministrar, blev i realiteten ganska magert. Som enda utåt
synliga positiva resultat kan man redovisa de gemensamma neutralitetsdeklarationer,
som avgåvos under våren. Sammanhållningen brast dock redan i maj månad, då
Tyskland vände sig till de nordiska staterna och önskade förhandlingar om
non-aggressionstraktater. Dessa avböjdes av Sverige, Norge och Finland under
åberopande av egen neutralitet och förtröstan på Tysklands goda vilja att respektera
denna. Danmark gick sin egen väg och avslöt en nonaggressionstraktat med
Tyskland. Episoden väckte icke något större uppseende, därför att den allmänt och
med rätta uppfattades mindre som ett uttryck för Tysklands politik gentemot
Norden utan fastmer som ett schackdrag av Hitler mot president Roosevelt, vilken
i ett budskap den 15 april oroat sig över tyska aggressiva planer mot
grannländerna.
Den nordiska politiken kulminerade vid möte den 18 oktober i Stockholm
mellan de fyra nordiska statscheferna och deras utrikesministrar, vartill konung
Gustaf inbjudit. På kvällen hyllades statsöverhuvudena på Lejonbacken av minst
100 000 personer och av ett sångartåg i vars spets gick en fanborg, där de blågula
färgerna blandades med röda fackföreningsstandar. I särskild grad blev president
Kallio föremål för stormande ovationer på grund av att minister Paasikivi efter
inbjudan av ryske utrikeskommissarien Molotov då befann sig i Moskva för de
första förhandlingarna med Kreml. Den 19 oktober höllo statscheferna tal i radio,
och i en kommuniké meddelades, att de fyra staterna ämnade »upprätthålla sin
självbestämningsrätt till en neutral hållning». Som man på förhand kunde vänta,
i synnerhet med hänsyn till Danmarks och även Norges obenägenhet att ikläda
sig någon solidarisk risk för andra nordiska stater, var därmed klart, att Finland
skulle lämnas ensamt mot Sovjetryssland för att på eget ansvar — liksom nyss de
baltiska randstaterna -— pröva de ryska projektens beskaffenhet.
Sveriges hållning var dock därigenom icke avgjord. Liksom den nordiska
orienteringen av Finlands utrikespolitik, som regering och riksdag i Helsingfors
manifesterade i december 1935, väsentligen var en anknytning till Sverige, så
var Sveriges nordiska politik i huvudsak baserad på samförstånd med Finland,
vilket också hade sin objektiva grund i historiska, kulturella och känslobetonade
liksom i geografiska och strategiska betingelser. I försvaret av Åland, vilket i
främmande besittning skulle betyda dels herraväldet över Bottenhavet, dels ett
outhärligt tryck mot Sverige och Finland, äga de båda länderna ett gemensamt
livsintresse. I årsboken för 1938 har lämnats en ingående skildring av den nya
Ålandsfrågans uppkomst och behandling under nämnda år, till vilken hänvisas.
På senhösten 1938 hade förberedelserna för den ändring av 1921 års
Ålandskonvention, som på vissa villkor skulle möjliggöra ögruppens befästande, framskridit
så långt, att vid sammanträde i Stockholm under trettondagshelgen 1939 Sveriges
och Finlands stats- och utrikesministrar godkände de förslag, som därefter skulle
underställas såväl konventionens signatärmakter som i sista hand Nationernas
förbunds råd. Ehuru Sovjetunionen icke underskrivit 1921 års Ålandskonvention,
hade man likväl enats om att försäkra sig om dess bifall. Utrikesminister Sandler
och kabinettssekreterare Boheman hade genom radion till svenska allmänheten
meddelat det väsentliga om innebörden av den s. k. Stockholmsplanen, som
förslaget hädanefter benämnes. Riksdagspartierna blevo också vart för sig informe-
158’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
