Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inrikespolitisk översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dan bomb i rådande nervkrig mot västmakterna, att dessa bleve beredda att giva
upp, så hade de misstagit sig. England och Frankrike vidhöllo sitt biståndslöfte
till Polen, och då Polen i sin tur icke var villigt att kapitulera på Hitlers villkor,
bröt storkriget ut utan att Östersjön med undantag av den korta polska kusten
i söder berördes av fientligheterna.
I september 1938 hade svenska regeringen avsett att förverkliga den då blott
preliminärt föreliggande Ålandsplanen, men »Münchenfreden» undansköt
krigsutbrottet. Denna gång syntes Östersjön förbli ett fredligt farvatten, och intresset
vände sig därför under de tvenne första krigsveckorna bort från Åland och
inriktades helt på de inrikesproblem det nya kriget upprullade för Sveriges
vidkommande: våra handels- och sjöfartsförbindelser med de krigförande,
folkförsörjningen, den förstärkta försvarsberedskapen och därav föranledda
statsfinansiella bekymmer. Tyska fälttåget i Polen och oredan med bensintilldelningen
togo sålunda i långt högre grad nationens uppmärksamhet i anspråk än
farhågorna för Rysslands östersjöplaner. Ett uppvaknande kom, då efter röda arméns
inmarsch i Polen den 17 september och trots Molotovs i samband därmed
avgivna »lugnande försäkringar» till alla baltiska och nordiska huvudstäder, redan
den 18 september Estlands utrikesminister kallades till Moskva för att mottaga en
rysk diktamen om s. k. biståndspakt och »arrendering» av flyg- och marinbaser
med tillhörande garnisoner på Ösel och Dagö samt vid estniska hamnar på Finska
vikens sydkust. Estland gav vika, och sedan nödgades Lettland och Litauen att
i tur och ordning underordna sig samma krav, varvid Litauen dock återfick Vilna,
som 1920 orättmätigt besatts av polackerna.
Sedan Moskva härmed begynt återuppliva »Peter den stores fästning» sedan
tsartiden i södra delen av Finska viken, riktades anspråk mot Finland med krav
på lämpliga stödjepunkter i samma syfte i södra Finland. Gången av dessa
förhandlingar och deras utmynnande i det ryska överfallet på Finland skildras i en
annan artikel. Här skall blott erinras, att Stockholmsplanen syntes ha blivit
aktuell i oktober månad, och Sveriges ställningstagande behandlades av
utrikesnämn-den både då och strax efter överfallet mot Finland. Att döma av hr Sandiers
inlägg i remissdebatten den 17 januari 1940 måtte hans förslag om
Stockholmsplanens igångsättande ha mött motstånd, vilket föranledde hans avgång ur
ministären i början av december. Beslutet härom blev dock icke bekant, förrän den
rekonstruktion av den Hanssonska koalitionsregeringen ägde rum, vilken inträffade
cirka tio dagar senare. Länge hade man ansett, att en nationell samlingsregering
borde komma till stånd, om vårt land skulle komma in i en farozon med en
omedelbar krigisk katastrof som perspektiv. Den 27 augusti hade statsminister
Hansson i ett tal på Skansen som sin mening tillkännagivit, att en samlingsregering
icke behövde komma till stånd, även om den då alltmer hotande risken för krig
i Europa skulle resultera i en öppen konflikt. Vid den urtima remissdebatten den
12 september väckte dock bondeförbundsledaren i andra kammaren, herr
Svensson i Grönvik, en viss sensation genom ett uttalande, att tidpunkten för en
nationell samlingsregering nu syntes vara inne, vilket uppfattades som ett uttryck
för bondeförbundets längtan från isoleringen inom blockregeringen. Detta var
debattens enda egentliga politiska poäng, som pekade framåt mot ovissa perspektiv
i svensk inrikespolitik.
Det dröjde heller icke länge, förrän bondeförbundets riksdagsgrupp förmådde
gruppens representanter i regeringen att begära undersökning av en utvidgning
av koalitionen till en samlingsregering, fastän statsminister Hansson i urtima
remissdebatten upprepat sina förklaringar från Skansentalet den 27 augusti. En
konferens ägde rum den 28 september mellan statsminister Hansson och
bondeförbundets ordförande, jordbruksminister Pehrsson-Bramstorp, å ena sidan samt
hr Bagge från högern och hr Andersson i Rasjön från folkpartiet å den andra, vilka
ii
161
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
