Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1939. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
siga spel som presterades främst av Inga Tidblad, Gunn Wallgren, Hjördis
Petterson och Frank Sundström. Stort nöje beredde Nationaltheatret från Oslo med
de fyra programmen under sitt gästspel: en frisk, äktnorsk upplaga av Holbergs
»Den vægelsindede»; Amalie Skräms »Agnete», en högeligen tidstypisk skildring av
norsk konstnärsbohem på 80-talet, där särskilt Aase Bye gjorde lycka med sin
förening av komik och intagande grace; en oförgätlig föreställning av »Et
dukke-hjem», där Töre Segelcke som Nora gav något av det yppersta nordisk scenkonst
nu kan bjuda på; och en representation av Helge Krogs »Konkylien», även den
med Töre Segelcke i huvudrollen. Vårsäsongen avslutades så med en fransk
fars, »Bridgekungen» av herrar Armont och Marchand, som man minns nästan
enbart för Lars Hansons virtuosa spel som betjänten-bridgemästaren.
Höstsäsongen inleddes med en älskvärd engelsk familjekomedi, »Guldbröllop»
av Dodie Smith, där Pauline Brunius hade tillfälle att med lika stor kunnighet
som smak briljera med sin behärskning av hela registret från det komiska till
det behagligt sentimentala; mycken glädje hade man också av Olof
Winner-strand och Märta Ekström, Kjeld Abells »Anna Sophie Hedvig» var då betydligt
ambitiösare: med detta stycke, på en gång idédrama och kriminalpjäs, har Abell
skrivit ett »riktigt», realistiskt skådespel, inte som tidigare fört fram en graciös
och spydig saga på scenen. Anna Lindahl i titelrollen, en gammal skolfröken
som råkar begå ett mord, verkade kanske väl lamenterande och
sömngångaraktig för att vara helt idealisk; enbart till sin fördel var däremot Olof Widgrens
obalanserade unge sanningssägare, Hjördis Pettersons medelålders
medelklass-våp, Rune Carlstens direktör, en kusligt fantastisk nötknäpparfigur, och
måhända främst Gunn Wållgrens skolflicka med sin levande omedelbarhet och
oemotståndliga ungdom. Strindbergs »Gustav Vasa» som följde härnäst, dominerades
helt av Lars Hansons geniala tolkning av titelrollen. Tack vare honom var det
nu inte bara de gamla glanspunkterna, första akten och scenerna mellan prins Erik
och Göran Persson, som gjorde full effekt; pjäsen visade sig också rymma en
hel rad andra scener av överraskande stark verkan. Även Uno Hennings Olaus
Petri, Olof Widgrens prins Erik, Gabriel Ahvs Göran Persson och Georg
Blicking-bergs Herman Israel bidrog dock till att göra föreställningen till Dramatens mest
betydande insats under året. Poul Knudsens dramatisering av »Kejsaren av
Portugallien» tillhörde däremot knappast de minnesvärda scenalstren; den var
bara en habilt bearbetad roman, inte något skådespel. Förtjänsten av att kvällen
blev något så när njutbar tillkom helt skådespelarna: de Wahl som kejsaren,
Märta Ekström som hans hustru, Inga Tidblad som Klara Fina Gulleborg och
Olof Sandborg som Lars Gunnarsson. Som årets sista program följde så Racines
»Andromake» i en lysande översättning av Ivar Harrie. Framförandet hade
många goda enskildheter men brast i fråga om enhetlighet; de medverkande
spelade var och en i sin stil och sitt tonläge, och mer än någonsin saknade man
Olov Molanders fasta hand i regien. Säkraste känslan för det fransk-klassiska
dramats stil visade Märta Ekström i titelrollen; den bundna kraften i hennes
spel, som när så krävdes kunde frigöras i stort patos, var av mycket stark
verkan. Tora Teje som Hermione gav vissa scener mäktig resning, men förmådde
knappast hålla ihop de skilda momenten till en helhet; Uno Hennings Pyrrhus
hade fått en så realistisk utformning, att versen ofta trasades sönder; och Arnold
Sjöstrand var en måhända alltför vek Orestes.
En översikt av teateråret 1939 måste också omfatta åtminstone två av de pjäser
som givits på Riksteaterns turneer. Maxwell Anderson har med sitt versdrama
»Drömmarnas berg» velat skapa ett modernt amerikanskt motstycke till
Shake-speares sagospel. Härmed har han dock bara lyckats endels; fantastiken i hans
stycke, där gangsters och tomtjobbare umgås med gengångare från ett förlist
180’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
