Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filmåret 1939. Av Martin Rogberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omdömesgilla kritiken. Att det skedde snabbare än fallet varit med den franska
filmen har sin naturliga orsak i att språk och allmän mentalitet onekligen ligga
oss närmare. Åtskilliga av dessa filmer hade tillkommit under amerikanska
bolagsauspicier, ibland även i amerikansk regi, men hävdade kraftigt sin brittiska
egenart i allvar och skämtlynne. Toppunkterna nåddes av tre litterära verk.
Idealism och indignation hade skickligt tillvaratagits i »Citadellet» efter A. J.
Cronins roman liksom den muntra och vemodiga livsfilosofien i James Hiltons
»Adjö, Mr. Chips»; i bägge filmernas huvudroller vann Robert Donat stor
popularitet. Shaws »Pygmalion» gavs i kongenial filmversion med Leslie Howard som
professor Higgins. Underhållningsfilmer av hög standard voro »En Söderhavets
vagabond», »Värdshuset Jamaica» och »Dansösen från gatan» — originalrubriken
på den sistnämnda, »St. Martin’s Lane», antyder lokaliseringen till Londons
måleriska teaterkvarter. Trion fick must och färg av Charles Laughtons komiska
karakteriseringskonst. Två av Alfred Hitchcock regisserade kriminalkomedier —
»Q-planen» och »En dam försvinner» — förtjäna nämnas för sin oefterhärmliga
blandning av spänning och humor.
Parallellt med den engelska framryckningen fortsatte fransk film att erövra
terräng. Den oväntade högkonjunkturen fick i följe en mindre nogräknad import
av äldre och medelmåttiga produkter — även Frankrike har sin »pilsnerfilm»
av melodramatisk eller halvskabrös kaliber. Som filmårets oomstritt värdefulla
behållning kvarstodo ett tiotal alster, vilka alla, oberoende av innehållskategorien,
hämtat sin slagkraft ur den psykologiska realismen. God fransk film är alltid
personlighetspräglad, dess människoteckning är insiktsfull och direkt.
Lokalpatriotiska skäl motivera en hedersplats för Julien Duviviers »Körkarlen» — La
Charrette Fantôme. Den klassiska svenska upplagan hade bättre träffat Selma
Lagerlöfs legendstämning, fransmännen ha tagit fasta på slumkvarterets atmosfär.
Körkarlen och David Holm tolkades suggestivt av Louis Jouvet och Pierre
Fresnay, vekt och vackert gestaltades syster Edith av Micheline Francey. Med
skakande verkan hade Jean Renoir i bild återberättat Zolas »Människans lägre
jag» — La Bête Humaine; människor och händelser framträdde plastiskt
åskådliga tack vare en teknik som intimt anslöt till den franske naturalistens episka
stil. Märkliga filmer voro »Brott och brott» — efter Dostojevskiromanen —,
»Dagen gryr» och »Hôtel du Nord» (bägge regisserade av Marcel Carné), Duviviers
»Det brinner en eld» (La fin du jour) om ett franskt Höstsol samt i lättare
genre »Livets debutanter», »Bakom fasaden», »Gibraltar» och »Circus Barlay».
Till regissörsförmågor som präglades i minnet hörde Pierre Chenal, Marc Allegret,
Fedor Ozep och Yves Mirande vid sidan av aktörer som Jean Gabin, Michel Simon,
Jules Berry, Pierre Blanchar, Victor Francen samt skådespelerskorna Françoise
Rosay, Arletty, Simone Simon och Viviane Romance.
Kvantitativt alltjämt överlägsen gav dock den amerikanska filmen intryck av
stagnation och av teknisk bravur, som ej kunde dölja den andliga tomheten.
Spellistan bjöd många mediokra ting, men också god underhållning för enkla anspråk.
Ett favorittema var staternas pioniärhistoria, ur vilken bl. a. hämtats »Union
Pacific» och »Folkets hjälte». Till de nämnvärda lustspelen hörde »Det handlar om
kärlek» med Irene Dunne och Charles Boyer som stjärn-team samt Frank Capras
capriciösa skämt mot allvarsbotten, »Mr Smith i Washington». Filmversionen
av Robert E. Sherwoods »Idiots Delight» stördes av en löst påklistrad happy end.
Verkligheten hade tillrättalagt ett romantiskt drottningöde för »Marie Antoinette».
Ett gästspel i U. S. A. av Julien Duvivier avsatte »Den stora valsen», en rapsodi
på Straussmelodier i luxuöst böljande rytm. »Fury» (regi av den tyske emigranten
Fritz Lang, i huvudrollen Spencer Tracy) var en energisk tendensfilm med udd
mot lynchning och masshysteri. Till de positivt värdefulla filmerna kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
