Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avtalsrörlser under 1939. Av redaktör Th. Swedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tvåårigt avtal. På i stort sett samma villkor gjorde buteljglasindustrien upp om
■ett tvåårigt avtal från den 1 juli. Flottningslederna i Indalsälven, Ljungan och
Gimån erhöllo nya avtal, gällande till den 1 februari 1940, med höjning av
timlönen från 85 till 90 öre. För kvarnindustrien träffades ett tvåårigt avtal, som
innebar en löneökning av cirka 5 procent. Ur principiell synpunkt var
uppgörelsen märklig så till vida som den var den första avtalsuppgörelsen, vilken upptog
ett formellt erkännande av att parterna voro eniga om att tillämpa
Saltsjöbads-avtalet. Inom gat- och kantstensindustrierna krävdes det en särskild kommission
för att ernå en uppgörelse, vilken gick ut på en höjning för dagsverkare med
5 à 6 öre samt av ackordspriserna med 2 à 3 procent. Efter s. k.
förhandsförhandlingar prolongerades avtalet för Stockholmsbryggerierna på två år, varvid
timlönerna höjdes med c:a 5 procent. För bagerinäringen träffades på sommaren ett
ettårigt avtal, vilket dock endast innebar vissa löneförhöjningar och justeringar av
de allmänna bestämmelserna. Ungefär samtidigt underskrevos nya avtal för
jästfabrikerna med en höjning av veckolönerna med 2 kr., för försvarsverkens civila
personal samt för verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar med vissa
lönehöjningar och andra förbättringar av arbetsvillkoren.
Ingen enda strejk eller lockout hade alltså ännu vid augusti månads utgång
förekommit. I fråga om eventuella avtalsuppsägningar hade denna fråga endast
varit aktuell för jordbruket, vars lantarbetaravtal, som utlöpte den 31 oktober,
i laga tid uppsades.
I och med att det europeiska stormaktskriget vid september månads ingång
utbröt, uppstod självfallet även för arbetsmarknaden en helt ny situation. Denna
satte sin prägel på höstens sedvanliga avtalskris med resultat, att denna fick ett
i vår arbetsavtalshistoria fullständigt enastående förlopp.
Den överblick av höstens avtalsrörelse, som i och med oktober månads ingång
kunde göras, erbjöd en högst ovanlig bild. I stället för den sedvanliga strategiska
uppmarschen med nya avtalsförslag, som brukade utgöra ett så utpräglat
säsongdrag, lågo de avtalsslutande parterna ännu nästan efter hela linjen kvar i sina
gamla ställningar. I stället för de traditionella polemiska skärmytslingar i
pressen, vilka pläga inleda de mera sakliga sammandrabbningarna vid
förhandlingsbordet, offentliggjordes kommunikeer om provisoriska vapenstillestånd, d. v. s.
de vanliga tremånadersfristerna för avtalsuppsägning förkortades till en eller
två månader. Denna återhållsamhet var så mycket betydelsefullare, som
avtalsrörelse denna gång var aktuell för nästan alla våra större industrier, såsom
järn-och verkstadsindustrierna med deras tillsammans cirka 135 000 arbetare,
textilindustrien med 40 000 arbetare samt pappers- och massaindustrierna med 30 000.
Härtill kommo sågverken, skofabrikerna och garverierna,
byggnadsämnesindustrierna och andra. Även vid de enskilda järnvägarna stodo avtalen i tur att utlöpa
liksom också bortåt 50 000 kommunalarbetare och personal vid halvkommunala
trafikbolag hade bebådat lönerörelse. Medan möjlighet förelåg att uppsäga avtal
för i runt tal 400 000 arbetare, visade det sig dock, att uppsägningarna -— om
man bortser från den redan på sommaren verkställda uppsägningen för 40 000
lantarbetare — begränsats till i stort sett 2 500 man vid de skånska kolgruvorna,
5 000 man vid porslinsfabrikerna och småglasbruken, 3 500 arbetare vid
spritfabriker och bryggerier samt cirka 3 000 hamnarbetare.
Vad som verkat så utomordentligt återhållande var naturligtvis icke blott den
nya s. k. Saltsjöbadsandan utan även det sakförhållandet, att man saknade den
för nya avtalsuppgörelser nödvändiga ekonomiska bakgrunden. Ingen av parterna
visste ännu vilken riktning ens den närmaste utvecklingen skulle komma att ta.
I fråga om många industrier låg det i vida fältet, om de ens skulle kunna
fortsätta. Beträffande den blivande prisnivån visste man icke annat än att rege-
205’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
