Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det spanska inbördeskrigets slut 1939
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som antogs, efter påtryckningar frän italienskt håll, då England väntade, att de
italienska frivilliga skulle hemkallas åtminstone genast efter paraden. Något som
ytterligare väckte en viss uppmärksamhet i England var tillkännagivandet, att
en tysk eskader på 40 fartyg i slutet av april skulle besöka spanska farvatten och
därvid även spanska medelhavshamnar för att »återuppliva gammal tradition».
Detta besök ägde senare rum utan att ge anledning till några friktioner.
Den 20/4 höll det under månader fullständigt undanskymda
noninterventions-utskottet sitt sista möte i London. Ombud från 30 stater närvoro.
Ett tecken till begynnande meningsskiljaktigheter bland de politiska lägren i
Spanien var, att undervisningsministern Rodriguez vid månadsskiftet avskedades
såsom alltför övertygad monarkist. Den 8/5 tillkännagavs Spaniens utträde ur N. F.
Den 19/5 ägde den länge förberedda stora segerparaden rum i Madrid. Den var
ej mindre än tre mil lång och inleddes av centralarméns överbefälhavare general
Saliquet. Omedelbart därefter följde italienskt infanteri och därefter spanska
trupper av alla slag. Mot slutet av tåget kom den tyska Kondorlegionen. Sex
hundra flygplan kretsade över huvudstaden, så länge paraden varade. Några
dagar senare började hemsändandet av de tyska och italienska trupperna, som
bereddes ståtliga mottaganden i sina respektive hemland. Den 29/6 lämnade de sista
italienska frivilliga Spanien. Däremot kvarlämnade italienarna i strid med
engelsk-italienska avtalet all sin krigsmateriel i Spanien, vilket väckte harm i
England, särskilt inom oppositionspartierna. England och Frankrike återlämnade
senare till Francoregeringen de guldförråd och dyrbarheter, som den
republikanska regimen deponerat i de nämnda ländernas banker.
Under den närmast följande tiden började ett omfattande
återuppbyggnadsprogram genomföras i Spanien, delvis med hjälp av lån från utländska
bankgrupper. Sedan inbördeskrigets slut hade vid maj månads utgång 310 000 man
demobiliserats.
Under de följande månaderna ingingo allt emellanåt meddelanden från
Spanien, som tydde på, att genomförandet av en ny tingens ordning i landet ej alltid
gick utan slitningar. I slutet av juni rapporterades sålunda en allvarlig politisk
sammandrabbning mellan falangister och traditionalister rörande de ekonomiska
lagarna, vilka skulle föra Spaniens industri och jordbruk inom statens domvärjo.
I Pamplona uppgåvos allvarliga oroligheter ha ägt rum liksom i Asturien. I byn
Penaranda vid Salamanca ägde 10/7 en explosion rum i ett krutmagasin, varvid
över 400 personer dödades. Republikaner misstänktes för att ha vållat explosionen.
Även inom högre militära kretsar visade sig tecken till opposition. Sålunda
entledigades 21/7 den kände general Queipo de Llano från sin post som chef för
andra militärdistriktet, enligt uppgift på grund av ett tal, vari han yttrat, att
militären borde ha makten och köra bort de nya politikerna. De Llano blev i
stället chef för en spansk militärdelegation till Italien. Rykten voro även i svang
om inskridanden mot morernas befälhavare, general Yague, och navarresarnas
chef general Solchaga.
Allt emellanåt förekommo politiska attentat och anfall på falangistiska
officerare. Sålunda blev 2/8 chefen för civilgardet, inspektören för militärpolisen i
Madrid Gabordon dödad av ett republikanskt band vid Talavera, och på vägarna
kring Madrid förövades en mängd attentat.
Emellertid utfärdade Franco 4/8 ett dekret, som gav det falangistiska partiet
vittgående fullmakter. Det fick sålunda rätt att kontrollera bl. a. utrikespolitiken,
skolväsendet, pressen och propagandan. Den 9/8 utfärdades ett dekret, varigenom
Franco övertog posten som konseljpresident utan portfölj och avskaffade vice
konseljpresidentposten. Statschefens befogenhet blev helt diktatorisk. Han fick
sålunda rätt att stifta lagar utan att tillfråga ministerrådet. Nästa dag blev en ny
326’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
