Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norden 1939 - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ten till England och dess allierade, vilken normalt omfattade mer än 50 procent
av hela exporten, högst betydligt reducerades för att under årets sista månad till
följd av kriget med Ryssland sjunka till ett minimum. U-båtskriget medförde
också svåra förluster för Finlands cirka 500 000 ton omfattande handelsflotta. De
skador, som kriget med Ryssland för övrigt tillfogat olika grenar av finskt
näringsliv, kunde vid årsskiftet ej ens tillnärmelsevis beräknas.
Den av riksdagen i december fastställda budgeten för 1940 slutade på 5110
millioner Fmk — mot det tidigare Tannerska förslagets 5 767 millioner — och
visade till och med ett litet överskott på 4 millioner. Ordinarie
försvarskostnaderna uppfördes med 1 244 millioner — krigskostnaderna föllo helt utanför den
ordinarie staten. För dessa ändamål beviljades i första hand ett extra anslag på
2 500 millioner, varjämte regeringen bemyndigades att upptaga lån i den
utsträckning, som komme att visa sig nödvändig.
Även under 1939 fortsatte den Cajanderska koalitionsregeringen närmandet till
Norden. Ålandsförhandlingarna slutfördes (se Vad sig i riket tilldragit 5/1), och
planen var klar att realiseras, då diverse omständigheter nödvändiggjorde ett
uppskov. Emellertid framlades för finska riksdagen i statförslaget för 1940
proposition om ett anslag på 0V2 millioner Fmk i samband med förläggande på Åland
under fredstid av en kustartillerisektion, en reducerad infanteribataljon och en
stab för Ålands försvar. Det rysk-finska kriget gjorde dock automatiskt åtgärder
till Ålands försvar nödvändiga.
Ett led i närmandet till Norden var även president Kallios närvaro vid de
nordiska statschefernas möte i Stockholm i oktober. I sitt tal vid finska
riksdagens öppnande i september framhöll också presidenten, hurusom »den senaste
tidens händelser eftertryckligt ådagalagt, hur viktiga de nordiska ländernas
samarbete och neutralitetspolitik äro för vart och ett av dem».
De i början av juli hållna lagtima valen till finska riksdagen medförde inga
nämnvärda förändringar i ställningen. Förskjutningarna inneburo endast, att
finska fascistpartiet fortsatte sin väg mot avvecklingen och att svenskarna,
huvudsakligen på grund av ändrad mandatfördelning mellan valkretsarna, ledo en
mindre förlust på tre mandat. Regeringspartierna vunno fem nya mandat och
förfogade därmed över 147 av riksdagens 200 representanter. En del av dessa vinster
fingo tillskrivas samma tekniska orsaker, som föranlett de svenska väljarnas
förluster. Valresultatet framkallade icke någon segerfröjd på regeringshåll, allra
minst inom statsminister Cajanders eget parti, där man klagade över orättvis
mandatfördelning och yrkade på sådan ändring av vallagen, att de små partierna
bleve bättre tillgodosedda. Svenska folkpartiets förluster gjorde, att partiet vid
talmansvalet i riksdagen den 4/9 ansåg sig enligt parlamentarisk kutym böra
avstå den av partiets ledare, friherre von Born, beklädda posten som andre vice
talman åt samlingspartiet, vilket vid riksdagsvalet ryckt upp på platsen som landets
tredje parti. Samlingspartiet ville i gengäld hjälpa svenskarna till två mandat i
samtliga riksdagsutskott, varför svenskarna röstade på samlingspartiets kandidat
till talmansposten. Arrangemanget tilltalade dock ej regeringen, som ordnade så,
att von Born trots allt blev väld.
Redan vid den förra riksdagen framlades proposition om en skyddslag, som
under exceptionella förhållanden gåve regeringen vidsträckta befogenheter, vilka
bl. a. kunde i hög grad begränsa medborgarnas handlingsfrihet och grundlags-
347’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
