Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inrikespolitisk översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tik och exc. Günther fällde det bevingade ordet: »Finlands sak är vår». Från
början stod det klart, att regeringens noninterventionsståndpunkt beträffande
Finland hade hela riksdagens gillande, medan stridiga meningar rådde om
regeringens inställning gentemot frivilligrörelsen, vilken vid senare tillfällen rönte
skarpt klander från enskilda riksdagsmän. Det mest uppmärksammade inlägget i
remissdebatten kom emellertid från den förre socialdemokratiske
utrikesministern Rickard Sandler, vilket mottogs med den mest spända uppmärksamhet och
som genom nationellt patos gjorde ett starkt intryck på åhörarna. Det Sandlerska
talet var mera en uppgörelse med det förflutna än ett handlingsprogram för den
närmaste framtiden. Han framställde följdriktigheten i den neutralitetens
nordiska politik, som han bedrivit med de svenska statsmakternas stöd, tills den brast
inför det avgörande provet. Detta skedde då igångsättandet av den s. k.
Stockholmsplanen om Ålands befästande första gången avvisades av regeringen och
utrikesnämnden samtidigt med det nordiska statschefsmötet i oktober 1939, om
vilket herr Sandler avgav det personliga vittnesbördet, att det »med sin
fascinerande manifestation av nordisk sammanhållning var en storartad, vacker fasad,
bakom vilken just det praktiska samarbete läget krävde blev i stillhet torpederat».
Herr Sandler har sedermera icke utåt framträtt med några utrikespolitiska
anföranden förutom det föredrag inför en landskonferens av samfundet Nordens
Frihet i Stockholm den 17 februari 1940, där han sammanfattade sin kritik av
regeringens Finlandspolitik i formeln: »Om Finlands sak är vår, så är det antingen
för mycket sagt eller för litet gjort».
Under Finlandskriget förstärkte regeringen oavbrutet Sveriges militära
beredskap och sammandrog betydande truppstyrkor till övre Norrland. Myndigheternas
tidigare passivitet mot frivilligrörelsen övergick småningom till en större aktivitet
•och välvilligare behandling. En häftig opinionsstorm vållades dock av
statsminister Hanssons kommuniké den 16 februari om regeringens avslag på en formlig
anhållan från Finlands regering om militärt bistånd från Sverige och budskapet
från konung Gustaf den 19 februari, vilka episoder behandlas på annat ställe i
denna årsbok. Den förtroendekris, som ett ögonblick hotade att få akut karaktär,
avvärjdes genom konungens ingripande, och stämningen blev lugnare. Fastän
svenska allmänheten djupt oroades av underrättelserna om finska arméns
tillbakatåg från de sönderskjutna ställningarna vid Summa på Karelska näset, fanns
det blott en mening om det berättigade i regeringens avvisande den 1 mars av
västmakternas begäran om fritt genomtåg över svenskt territorium till Finland.
Det för Finland bittra fredsslutet i Moskva förnams som ett förkrossande slag
även av Sveriges folk, som knappt hade hunnit hämta sig härifrån förrän den 9
april Danmark ockuperades och Norge angreps av tyskarna. Varnad av rapporter
om mystiska förehavanden i tyska östersjöhamnar hade regeringen vidtagit vissa
militära åtgärder för beredskap i södra och västra Sverige, men det timade
träffade oss tämligen oförberedda. I Sverige väckte dessa underrättelser den
största sorg och bestörtning. Regering och riksdag höllo oavbruten kontakt
och de militära instansernas insatser voro icke mindre intensiva, därför att
resultaten måste hemlighållas för offentligheten. Till svenska regeringen hade tyska
regeringen mycket tidigt på morgonen den 9 april riktat en framställning med
uttalande om förväntan att Sverige skulle iakttaga strikt neutralitet; några andra
krav och önskemål blevo icke framställda. På den tyska démarchen svarade
svenska regeringen, att Sverige komme att fasthålla vid den neutralitetspolitik, vilken
redan flera gånger under det pågående kriget deklarerats, och att svenska
regeringen förbehölle sig full frihet att vidtaga alla sådana åtgärder, som befunnos
nödvändiga för att bevara och försvara landets neutralitet. Efter vad man numera
vet beslöt också regeringen natten mellan 11 och 12 april allmän mobilisering av
Sveriges hela krigsmakt, vilken med lokala undantag för vissa årsklasser av land-
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
