Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk litteratur 1940. Av Gösta Attorps
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och frodig fabulering och en lyckad strävan av författaren att vidga sina
domäner. Sigfrid Siwertz’ »Mer än skuggor» var en samling drömmar, vilka förklarades
vara till sin kärna autentiska men i sin meningsfullhet buro tydliga spår att ha
bearbetats av den säkre novellisten. »Jag måste bli mycket gammal för att hinna
skriva ner de fyrahundra pjäser som slåss om utrymmet i min hjärna», skall
Hjalmar Bergman en gång ha yttrat. Nio efterlämnade filmberättelser av hans hand
förelågo denna höst under titeln »Film». Karin Boyes »Ur funktion» var
moraldebatt i novellform. Hugo Swensson utgav »Mulle Hagman och andra berättelser».
Kritiken lovordade särskilt rallarhistorierna i Eyvind Johnsons »Den trygga
världen». Hasse Z bidrog med »I hanegället», finslipade kåserier i allvarlig
tonart. Av en annan medlem av familjen förelåg »Kar de Mummas bästa». Slutligen
förtjänar nämnas Gunilla Wettergrens »Säg ja åt livet».
Lyriken var kanske den genre där tätgruppen var jämnast och bäst. Av Birger
Sjöbergs omkring tre tusen efterlämnade dikter och diktutkast kom ett urval,
»Minnen från jorden». Svårmodet var den förhärskande stämningen i denna
volym. Anders Österling utgav »Livets värde» och Pär Lagerkvist »Sång och strid».
Gunnar Mascoll Silfverstolpes »Hemland» fick i sin klara mognad och renhet
betraktas som sin författares främsta verk, och Karl Ragnar Gierow befäste
ytterligare sin position med »Vid askens rötter», där inspirationens styrka var markant
särskilt i väktarsångerna. Bengt E. Nyström utgav »Nådatid», Harry Blomberg »Vi
på jorden» och Hans Dhejne »Fågelröster». Av Erik Blomberg förelåg »Tyska
dikter från medeltiden till våra dagar», där försvenskningarna av de visartade
styckena voro särskilt goda, och av Johannes Edfelt »Tolkningar av tysk, engelsk och
amerikansk lyrik». I »Dikterna om Finlands kamp» funnos äkta uttryck för vad
det svenska folket kände inför kriget i öster.
När man övergår till reseskildringarna, kanske man i detta sammanhang kan
ställa de två främst som berättade om den finska vardagen framme vid frontlinjen
i norr. Harry Martinsons »Verklighet till döds» var präglad av utomordentlig konst
i de beskrivande partierna, och Sten Selanders »Finsk front» gav levande intryck
av stämningen i det tysta vinterlandet. I lyckligare lottade nejder rörde sig de
natur- och djurskildrare, vilkas böcker — därför att de handlade om något som
blivit oss dubbelt kärt — mottogos med en särskild tacksamhet och
tillfredsställelse. En uppmärksammad debut gjordes av Björn von Rosen med »Gröna
kammarn», ovanligt friska, på en gång sakliga och artistiska studier från skogen,
fälten och sjöarna. Carl Fries publicerade »Bäverland» och Stig Wesslén »På
Lapplandsfjällen bland björnar», båda böckerna strövtåg med penna och utmärkt
använd kamera. Av Knut Hagberg förelåg »Fågelsträcket över Öland». Det bästa i
Sven Barthels »Cykloncentrum» utgjordes av skärgårdsseglingarna. I sina
»Sommarbrev» vistades Berit Spong huvudsakligen i Östergötland, medan Harald
Schiller i »Där bergen blåna» bland annat uppehöll sig på andra sidan Vättern. Ett nytt
namn var Nils Fredricson, en 28-årig svensk matros, som ovanligt nog först hade
en lyckad debut på engelska, innan hans bok »Resa utan slut», en uttrycksfull
skildring av livet för om masten, översattes och utgavs på svenska. En vacker bok
var Torsten Fogelqvists »Svenska och klassiska utsikter».
Några av memoarerna blevo mycket uppmärksammade. Gustav Cassels »I
förnuftets tjänst» var en ekonomisk självbiografi. »Min ungdoms strider» av Fredrik
Ström sträckte sig fram till det första världskrigets utbrott. Amelie Posses »I
begynnelsen var ljuset» var en storartad skildring av författarinnans barndom och
ungdom, och i Tor Andræs friska och märgfulla skrift »Den gamla prästgården»
fäste man sig särskilt vid erinringarna från tidigare år. I »På detta tidens smala
näs» berättade Frank Heller sitt eget livs äventyrsroman och gjorde det på ett sätt
som ytterligare ökade ens sympati för denne livfulle och lekande författare, med
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
