Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Stockholmskrönika 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade sina lokaler i kvarteret Kortbyrån vid Vasagatan, som hade varit högkvarter för
kristidsadministration en gång förr — under det föregående världskriget — och fått sitt namn till minne
härav. För att hushållen inte skulle bli strandsatta, om gasverket bleve ur stånd att leverera gas,
lät man sätta i gång tillverkning av 10 000 sparkokare och sparspisar, avsedda att eldas med
vedpinnar, men de behövde under 1940 icke tas i anspråk. Vidare lät kristidsnämnden lägga upp ett
stort beredskapslager av ved. Det anslogs 71,*» millioner kronor för detta ändamål, och man
inköpte 500 000 kubikmeter. Stora timmersläp bogserades ned från Norrland, och ett sågverk
upprättades vid Skanstull, där veden sågades för att sedan läggas upp i depåer på olika håll i staden.
Man sökte också bättre än förut tillvarata avfallet från hushållen. Skrotinsamlingar anordnades,
och i en del fastigheter eldade man med soporna under värmeledningspannorna.
Renhållningsverket anlade vid sopugnarna i Lövsta ett ångkraftverk, där värmeöverskottet från ugnarna skulle
förvandlas till elektrisk energi. Man räknade med att härifrån årligen kunna mata in 17,5
millioner kWh på stadens kraftnät.
*
Spårvägsbolaget var hela året en källa till bekymmer. Det visade sig särdeles illa rustat att
möta krisens påfrestningar. Redan före krigsutbrottet hade hela förortstrafiken och även
spårvägstrafiken i den inre staden gått med förlust. Vad som då bar upp bolagets ekonomi var
busstrafiken i den inre staden. Nu måste man emellertid på grund av den tilltagande bristen på flytande
bränslen undan för undan inskränka busstrafiken, som till slut endast i mycket reducerad
omfattning kunde hållas i gång med tillhjälp av gengas. Spårvagnen blev återigen det ojämförligt
viktigaste kommunikationsmedlet, och bolaget måste lägga ned stora kostnader på reparation av
spåranläggningar som man förut — med tanke på den tillämnade avvecklingen — hade låtit
förfalla. Den rullande materielen lämnade också åtskilligt övrigt att önska, och en svår olycka i
korsningen av Odengatan och Upplandsgatan, då 2 personer dödades och 34 skadades, var just inte
ägnad att öka allmänhetens förtroende för de gamla spårvagnarna. Det blev nödvändigt att
beställa nya motorer och nya bromsanordningar i en del fall.
Den 1 april höjdes avgifterna med 5 öre både på spårvagnar och bussar. Detta förslog dock inte
långt, och i juli begärde bolaget att få öka taxan på nytt. Innan myndigheterna gingo med på
detta ville de emellertid ha närmare besked om bolagets skötsel. Omfattande utredningar sattes
i gång, och de resulterade i »en omläggning uppifrån och ända ned». Civilingenjör Torsten Åström
blev direktör för bolaget i stället för överstelöjtnant Gösta Hellgren, och nya män trädde till även
på en del av de sekundära chefsposterna. I fråga om taxan framkommo massor av förslag, men
stadsfullmäktige bestämde sig till sist för att föreslå en likformig höjning med ytterligare 5 öre.
Grundavgiften skulle därigenom bli 25 öre på spårvagnarna och 30 öre på bussarna, och
tilläggsavgiften för övergång från spårvagn till spårvagn skulle höjas från 5 till 10 öre. ö. Ä. hade vid
årsskiftet ännu inte tagit ställning till frågan.
#
Stora förskjutningar inträdde också inom den övriga gatutrafiken till följd av bensinbristen.
Vid trafikräkningen i slutet av oktober noterades 314 871 cyklar inot 186 407 på samma platser
motsvarande dag föregående år. Personbilarna voro 32 062 mot 110 325 året förut, lastbilarna
59 044 mot 113 591 och bussarna 11 600 mot 17 757. Biltrafiken minskades ytterligare den 1
december, då bensintilldelningen för civila ändamål helt måste inställas. I fortsättningen kunde endast
de bilar, soin voro utrustade med gengasaggregat, hållas i gång. Den 15 december angavs antalet
gengasdrivna fordon i Stockholm till 4 250, av vilka ungefär 25 procent använde ved som bränsle
och de övriga till största delen träkol. Den enorma ökningen av cykeltrafiken medförde nya
problem. Parkeringsplatserna för bilar måste till stora delar upplåtas för uppställning av cyklar,
och på vissa trafikleder blev det nödvändigt att utöver cykelbanorna upplåta delar av
körbanorna åt cyklisterna. Dessa extra cykelbanor avgränsades från den återstående körbanan med
gula streck. Cyklisterna voro emellertid inte så noga med att iaktta trafikföreskrifterna och
betecknades såsom trafikens sorgebarn. »Cyklisternas uppträdande i trafiken är av den art att det
inte kan tolereras i ett ordnat samhälle», sade förste ingenjör Nils Lidvall i gatukontoret. »Det
är uppenbart att man måste ta itu med hårdhandskarna för att få ett slut med självsvåldet.» Det
hotades med registrering, kompetensprov, skatt, ansvarighetsförsäkring m. m., och vid
polisdomstolen bötfälldes under året bortåt 5 000 cyklister som hade syndat mot trafikreglerna.
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:07:40 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svda/1940/0186.html
