Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En sekund i evigheten. Av Ansgar Roth - De tunga atomkärnornas metamorfoser - Den explosiva uranisotopen koncentreras - Stjärnornas ålder och energi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(nr 56) och lantan (57), uppkomma vid
beskjutning av uran med neutroner. Den
teoretiska förklaringen gavs kort därpå
av O. R. Frisch i Köpenhamn och Lise
Meitner i Stockholm på grundval av
Bohrs modell för atomkärnans byggnad.
Denna förhåller sig i många hänseenden
som en vätskedroppe. Om kärnan
infångar en projektil, så deformeras den,
insnöres och delar sig i vissa fall i två
mindre droppar, som bli nästan men inte
fullt lika stora. Var och en av
delprodukterna måste därvid erhålla en kinetisk
energi av inemot 100 millioner voit, så att
atomkärnans klyvning är förknippad med
en energiutveckling av omkring 200
millioner voit. Denna energi var så stor att
processen av Frisch kunde påvisas med
rent fysikaliska metoder.
Foto av »Wilsonkammare» med talrika spår
av atomfragment. Det mest intensiva härrör
frän en urankärna som kluvits itu vid
beskjutning av måltavlan (till vänster) med
neutroner. Den andra parten, som slungas åt
motsatt håll, är ej synlig på bilden. (Från
Bohrs institut i Köpenhamn.)
Deri explosiva uranisotopen koncentreras.
Enligt Bohr kan en dylik klyvning av urankärnan med därav följande
energiutveckling lättast ske med en isotop med jämn atomvikt, således inte 239 utan 236,
som uppstår vid beskjutning av den sällsynta isotopen 235 (aktinouranium). För
att pröva detta sökte man med olika metoder koncentrera och isolera denna isotop,
en svår uppgift som endast i ringa mån kröntes med framgång. A. O. Nier i
Minnesota samt K. H. Kingdon och H. C. Pollock i Schenectady lyckades separera små
mängder av uranisotoperna, men proceduren var så långsam att man för att
erhålla ett gram av U 235 skulle behöva en tid av — 33 000 år. Atomkärnor av U 235
klyvas i tu av långsamma neutroner, vilkas ursprungliga hastighet minskats genom
kollisioner med vätekärnor (protoner) i ett skikt av vatten eller paraffin. Med
snabba neutroner erhölls samma effekt även för övriga atomer tillhörande de tre
tyngsta elementen uranium (92), protaktinium (91) och torium (90), men det
nödvändiga uppbådet av energi var härvid långt större och utbytet mindre.
Vid beskjutningen av uranium lösslitas neutroner, i medeltal 1—2 för varje
fullträff. Dessa sekundära neutroner verka i sin tur som projektiler på omgivande
atomkärnor och splittra några av dem, varvid tertiära neutroner utslungas o. s. v.
Följden härav kunde väntas bli en lavinartat växande »kedjereaktion», varigenom
hela den tillgängliga uraniummängden på en gång sprängdes i luften. Farhågorna
föreföllo emellertid obefogade. Försök i liten skala, bl. a. av nobelpristagaren F.
Joliot i Paris, syntes nämligen visa att en kedjereaktion visserligen kom till stånd
men snart åter upphörde av sig själv.
Stjärnornas ålder och energi.
Studiet av atomkärnornas reaktioner gav för första gången ett antagligt svar på
den gamla frågan varifrån solen och stjärnorna taga sitt skenbart outtömliga
förråd av energi, som i aldrig sinande ström utsändes i rymden och på något sätt
måste förnyas. Solens utgifter äro enorma. Dess strålning innebär en minskning av
dess massa uppgående till 4 200 000 ton i sekunden. Tidigare sökte man förklara
detta genom antagandet att solen var underkastad en krympning, så att dess radie
ständigt minskades, ehuru så långsamt att detta inte kunde iakttagas av astrono-
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
